Weeping Willows

Chinateatern, 19/12-07

BETYG:

När Weeping Willows debutskiva landade i mitt pojkrum fylld med sanslöst mäktiga stråkarrangemang, Elvis-pasticher och fram för allt singeln "Broken Promise Land", var det som om någon hade fäst mina drömmars musik på plast.

Men det var tio år sedan.

Allt eftersom bandet rörde sig bort från dramatiska Roy Orbison-ballader och i stället började spela styltig radiorock tappade jag intresset. När de var på väg att förvandla sig själva till Kent övergav jag dem helt. De senaste skivorna har passerat mig helt förbi.

Så när de nu firar tioårsjubileum med en maffig helkväll på Chinateatern vet jag inte riktigt vad jag ska vänta mig. Men upplägget är lovande, kvällen till ära är Carlson och hans mannar förstärkta av en stråksektion, Martin Hederos på piano och två gästartister.

Det blir till en början en ojämn resa genom Weeping Willows musikaliska historia med en påtagligt nervös Magnus Carlson som värd. Delar av det egna materialet, framförallt under konsertens första halva, haltar betydligt. Den finstämda "So It's Over" försvinner i en svajande rundgångskakafoni. Men trots en del enkla missar gör bandet en rad lyckade covers. Walker Brothers, Hank Williams och Velvet Underground blir alla varsamt omtolkade. Men kanske allra bäst är Roy Orbisons "In Dreams" som Carlson presenterar som "låten vi byggt allt vi gjort på".

En nedtonad Jens Lekman gästspelar på tre låtar och sjunger naturligtvis fantastiskt men känns ändå på något sätt lite bortslösad i sammanhanget. Roligare blir det när en rejält avslappnad Ian McCulloch vankar in på scen iförd solglasögon, något som ser ut som en morgonrock och ett glas whisky i handen. Han gör en "Killing Moon" på rutin men lyckas ändå liva upp tillställningen med sin blotta uppenbarelse.

Och det är här, under andra halvan av konserten, som jag börjar känna igen det band som jag föll för den där sommaren för tio år sedan. En makalöst vacker "Blue and Alone" förstärkt av Stockholms Strings visar vägen och följs av en rad lysande låtar från deras första tre album. En av kvällens höjdpunkter är för övrigt när McCulloch och Carlson sjunger en något otippad men svidande vacker Abba-duett i "The Winner Takes It All".

Men det är med den allra sista låten som kvällen räddas och spelningen till fullo lever upp till sin potential. "Broken Promise Land" är minst lika fantastisk som första gången jag hörde den. Den version som bandet spelar för oss är nog det vackraste stycke musik jag hört under hela 2007. De majestätiskt svepande stråkarna ramar in en glödande Magnus Carlson. Han har aldrig sjungit bättre än här. Efteråt ställer sig hela publiken upp i bänkraderna och ger bandet en lång ovation. Och jag ryser.

Text: Nils Karlén  

Publicerad 25 december 2007