Yann Tiersen

Industrial Copera, Granada (Spanien) 3/3

BETYG:

Så, ni hade tänkt er lite stämningsfullt violinspel och "La valse d'Amélie". Tji. Ni fick gitarrsolon spelade med borrmaskin och ballonger, tio minuter långa instrumentalmangel och bäst av allt, en lockig hockeyfrilla mitt i vägen för allt vad sikt vill säga. Inte för att jag väntade mig ovanstående musikaliska upplevelse (jag läste konsertannonsen innan), däremot hockeyfrillan som är mer standard än undantag.

Stämningen är över huvud taget långt ifrån finstämd på totalt utsålda Copera, och en tredjedel av publiken köar fortfarande för att komma igenom dörren när Yann Tiersen går på. Det är bisarrt trångt och svettigt och folk svimmar titt som tätt. Det är ett utmärkt läge för att börja avsky människor när den fyrtiosjunde personen bärande på fem ölflaskor försöker tränga sig förbi, men under misslyckandet spiller ut allt.

Ur ett rent musikperspektiv är det en imponerande konsert. Yann Tiersen blev uppenbarligen ganska trött på att alltid associeras med en specifik sorts stämning, och överförde istället sin klassiska bildning till rockbandsformatet. Hans fallenhet för arrangemang lyser dock igenom och bandet hänfaller aldrig riktigt till det ändlösa jammandet (även om det är väldigt, väldigt nära vid ett par tillfällen). Det finns hela tiden en viss rörelse på scenen, hur liten den än må vara.

Pianot må vara borta, men dragspelet och violinen dyker upp, och något som jag inte kan se men antar är ett glockenspiel (någon bakom mig hävdar dock bestämt att det är ett förinspelat ljud, "för det låter likadant hela tiden!"). Det är dock i det närmaste omöjligt att urskilja eller känna igen vad som spelas, med undantag för några enstaka melodislingor, som försvinner lika fort som de kommit. Det är fråga om att närma sig musiken med öppna sinnen, eller avfärda den. Jag hade gärna hört något favoritstycke från "Le Phare" eller "Rue des Cascades", men det är uppenbart att det inte kommer att ske, det hade rubbat konceptet.

Ljudet är, trots det jobbiga utgångsläget för oss som inte får komma upp på vip-balkongen, det största problemet. Cirka 10 minuter in på konserten försvinner ljudet från violinmikrofonen. Sången (vilken som tur är inte är frekvent) hörs sådär. Förmodligen missar jag också ganska många mindre instrumentala nyanser. Katastrofalt för att vara en så pass stor scen som Copera (stans näst största efter tjurfäktningsarenan, och tillika största klubben).

Publikfrieriet är verkligen på nollpunkten, men ändå ropas Tiersen med band in två gånger för extranummer. Vid det här laget är jag för trött för att egentligen bry mig (konserten har nu pågått i två timmar), men stannar ändå, eftersom att jag inte kan komma ut.

Text: Martina Nordman  

Publicerad 14 mars 2007