Berns, Stockholm 15 november

BETYG:

Djävulen bär inte Prada. Hon bär gitarr och är uppvärmare åt Sufjan Stevens. En jobbigt galande dam som teatraliskt kramar ur sig sina innersta singer/songwriter-känslor utan att bry sig om publikens mentala hälsa. Jag går ut och tar skydd på balkongen.

Efter en sådan misslyckad start borde aftonen bara kunna bli bättre. Dessvärre tar huvudakten väldigt god tid på sig och tålamodet får sig ännu en prövning. Men så, en timme efter utsatt tid intar Sufjan Stevens och hans band till sist scenen, utstyrda i galna fjärils- och fågeldräkter. Publiken på det utsålda Berns tycker att det är kul och jublar.

Sufjan Stevens tillhör den där kategorin snillen som behärskar tusentals instrument och verkar besitta en outsinlig förmåga att skapa musik. Ofta känns det dessutom som om varje låt rymmer flera idéer; det fullt av både oväntade taktbyten och känslomässiga övergångar. Inspirerad av modern konstmusik (Steve Reich, John Cage) färgas musiken mellan varven av matematiska stråk- och blåsarrangemang. På skivorna är det bitvis fantastiskt, men dessvärre kan det vara svårt att hålla entusiasmen uppe genom alla spår. Det blir helt enkelt en smula överlastat. I en intervju i Dagens Nyheter (15 november) säger Stevens halvt på skämt att han skulle behöva en redaktör. Kanske borde han allvarligt överväga det?

Så: hur väl lyckas då New York-bon att överföra sina tämligen komplicerade skapelser från studions skyddade verkstad till det mer utsatta livesammanhanget? Svaret är att själva musiken låter bra i sig. Bandet verkar samspelt och Sufjan Stevens är utan tvekan en säker dirigent som trivs med att stå i centrum. Problemet är att helheten inte infinner sig. Konserten flyter inte. Kommer igång. Men stannar av. Den inneboende kraften i de finstämda, pianobaserade sångerna går förlorad och det brinner bara till i ett fåtal nummer, som "The Man of Metropolis Steals Our Hearts". Och så i en helt ny låt som spelas mot slutet av konserten. Stämningen är ändå trevlig, inte minst tack vare sångarens småroliga mellansnack och de uppblåsbara tomtar som seglar ut över publiken under en låt från den kommande boxen med julsånger.

Men sammanfattningsvis håller Sufjan Stevens och hans orkester definitivt inte måttet den här kvällen.

Text: Anders Ahlbom Foto: Rockfoto  

Publicerad 16 november 2006