Junior Boys

Debaser Slussen, 7 nov

BETYG:

Junior Boys sångare Jeremy Greenspan ser ut som min gamle högstadielärare i fysik, Ove.
Stickad tröja, grön pikékrage och vida färglösa byxor. När han byter ut gitarren mot basen kan han lätt förväxlas med valfri medlem ur en jazzfusiongrupp. Alternativt någon ur TOTO.
Dagen till ära är han nyklippt, vilket i det här fallet innebär stor brun rufsig björnkalufs och ännu större slutspelsskägg. I DN några dagar efter spelningen skriver Mattias Dahlström att "Det är bra. Ju mer välvårdat ansiktshår desto trovärdigare blir han som melankolisk crooner".
Jag håller förstås inte med. Inom gubbrocken (ja det är gubbrock de sysslar med, även om de döljer den rätt snyggt bland techno- och discobeats) har ovårdat skägg alltid borgat för kvalitet.
Några bevis:

Bruce Springsteen - Bra med helskägg, dålig utan. Nu för tiden har han ansat väktarskägg och är därmed har han blivit trist patriotiskt.
Steely Dan - Funkar med skägg, utan skägg gör de... ja vaddå?
John Lennon – Helt meningslös utan skägg.

Ovårdat skägg är alltså bra.
Och kanske är det därför den här kvällen på Debaser börjar segt, ungefär som fysik-Oves lektioner. Framför mig har jag dessutom ett övervintrat aspackat goth-par som gör sitt bästa för att få upp stämningen när Jeremy/Ove misslyckas och istället kastar fram såsiga houseballader med stänk av the Cure, till enbart gothparets förtjusning. Men allt det där släpper till slut. Avslutningen är fullständigt brutal, Debaser förvandlas till ett festivaltält där plastmuggsöl skvätter över publiken och Junior Boys spelar den finaste pastischen på house som någonsin studsat mellan väggarna i den gamla systembolagslokalen. Där och då är Junior Boys nödvändiga och "viktiga" som det brukar heta på musikjournalisternas språk.

Under alldeles för lång tid är de dock bara 2006 års motsvarighet till en fysiklektion från 1997.

Text: Kristofer Andersson  

Publicerad 12 november 2006