Go-Kart Mozart +The Honeydrips

Underjorden, Göteborg 12 oktober

BETYG:

Jag har fortfarande inte riktigt lyckats sortera intrycken från torsdagen i Gamlestaden vars innehåll jag nu skall försöka recensera. Egentligen är mitt tillstånd en fortsättning på det faktum att jag veckor innan denna torsdag faktiskt inte riktigt fattade att Lawrence Hayward, sångare och drivande kraft i banden Felt och Denim, faktiskt skulle spela tre datum i Sverige. Haywards musik brukar alltid högaktas i indiesällskap men i Göteborg har framförallt Felt de senaste åren fått en ganska abnorm status. I denna stad kan Felt år 2006 fortfarande få dansgolv att vibrerera, ögon att tåras och människor att förenas trots att bandet inte har existerat på över 10 år. De enda som egentligen kan stångas med Felt bland indiekidsen i Götet är den globalt erkände ikonen Morrissey och de lokala gudarna i Broder Daniel. Det är därför förhoppningarna är stora och ryktena många när Haywards nya projekt, Go-Kart Mozart, nu alltså skall komma och spela.

Kvällen arrangeras av den uppskattade klubben Cosy Den som tillsammans med Koloni har rykte om att sätta upp briljanta och personliga indiepopklubbar utanför centrumgränserna i Göteborg. Denna kväll bjuder man på Go-Kart Mozart och ytterligare fyra band. Prisvärt kan tyckas men det blir kanske lite väl mastigt att ta in och reflektera över så mycket musik. Jag känner därför att det inte riktigt är schysst att försöka redogöra för och recensera dem alla. Därmed begränsar jag mig till att säga att Ring Snuten, Dan Friel och Parts & Labor uppträdde och lägger sedan större fokus på The Honeydrips och huvudattraktionen, Go-Kart Mozart.

The Honeydrips är Mikael Carlsson som också spelar och sjunger i twee-bandet Dorotea. Han har släppt skivor och spelat musik som The Honeydrips under de senaste tre åren. Några av hans låtar har spridits på mp3-filer och han har fått viss uppskattning men på det stora hela alldeles för lite uppmärksamhet. Faktum är att The Honeydrips är en av Sveriges klart mest intressanta musikakter. På de tidiga The Honeydrips-släppen så präglades musiken av en överväldigande kärlek till The Jesus and Mary Chain men på senare tid har musiken breddats och innefattar nu element av klassisk indiepop, dansant disco och vacker soft-rock. Denna torsdag är The Honeydrips live en väldigt rak och enkel historia. Carlsson äntrar scen ensam tillsammans med en vit gitarr som han sedan inte tar ett ackord på under hela spelningen. Instrumentet fungerar istället som armstöd. Musiken är förinspelad och Carlssons roll på scen är därmed begränsad till sånginsats och fåordiga mellansnack. Konserten blir emellertid helt klart sevärd men vilar, i och med det visuellt begränsade, helt på musikens styrka. Den lyckas dock bära konserten med råge utan minsta antydan till problem.

En stund senare intar Go-Kart Mozart teaterscenen på Underjorden och det är en märklig upplevelse. För att tillfullo förstå denna upplevelse bör man ha i åtanke att Felt på vissa sätt var ett väldigt genomtänkt band när det gällde form. Bandet släppte, efter en konceptuell plan, 10 album och 10 singlar och låtarna hade rent ut sagt fantastiska titlar så som 'Sunlight Bathed The Golden Glow' och 'Forever Breathes The Lonely Word'. Med detta som bakgrund är både chockerande och självklart att Lawrence Haywards nya band i oktober 2006 äntrar en liten scen i utkanterna av Göteborg och ser ut som man spenderat de 10 senaste åren som stamgäster på någon av Englands sunkigaste rockpubbar.

Hade någon sagt åt mig att gitarristen brukar extrajobba i baren på Sticky Fingers så hade jag bara rykt på axlarna. Hayward själv är klädd i hockeytröja med flanellskjorta över och en keps med genomskinlig blå skärm. Han blickar utöver publiken och hans medvetande tycks skifta mellan en förvirrad undran om var han egentligen är och ett obegripligt hat mot sina hängivna fans. Musikaliskt så levererar de dock, kanske mest för att låtmaterialet är så bra. De spelar endast Go-Kart Mozart-låtar (dvs. inget Felt eller Denim material) och mest från bandets senaste skiva 'Tearing Up The Album Charts'.

Jag måste säga att jag tycker den skivan låter bättre nu efter jag sett bandet framföra den live och det måste väl vara ett gott betyg till själva spelningen. Bäst låter öppnande 'Listen to Marmalade', gungiga 'Summer Is Here' och den pumpande och lite komiska 'City Centre'. Hur bra dessa låtar än är undrar man ändå om han inte kunde bjudit på en 'Middle of The Road' (som en modig själ i publiken faktiskt önskar) eller en 'I Will Die With My Head In Flames'. Trots uteblivna låtar och faktumet att konserten är lite för kort så är det ändå en klassisk spelning. Det är en prickfri uppvisning i hur en mytomspunnen artist möter sina största fans och framstår som ointresserad, smaklös, tokig och briljant. Jag har nog aldrig någonsin (i meter mätt) kommit närmare musikalisk genialitet. Men jag har samtidigt heller aldrig på så nära håll upplevt en verklig och levande version av Spinal Tap.

Text: Mathias Krusell  Foto: Ida Bergström

Publicerad 23 oktober 2006