Arvika 2006

Slutsålt, soligt och bra stämning. Arvikaarrangörerna är nog rätt nöjda med årets upplaga av musikfestivalen. Både publik och musik spretade mer än någonsin, men som vanligt är Arvikafestivalen en lysande symbol för genreöverskridande samvaro. Den stora publiktillströmningen innebar att både den vanliga campingen och extracampingen fylldes av mer eller mindre tvivelaktiga klädkreationer. Något som innebar att vi som anlände mitt på torsdagen fick vänta åtskilliga timmar innan vi fick tillgång till en tältplats. Därför blir första bandet ut för min del Snow Patrol istället som planerat, Laakso.

Snow Patrol

Foto: Emma Svensson

Efter att tvingats vila sin röst i sex veckor märks det att Snow Patrol är väldigt spelsugna. Trots det måste det kännas konstigt att spela inför en så liten publik verkar Gary Lightbody må oförskämt bra. Sångaren hoppar ner i publiken och visar med kristallklara ögon och både självsäkert och anspråkslöst kroppsspråk att han inte är rädd för att arbeta hårt för att komma någonstans. Gary är både bandets styrka och svaghet. Utan honom är det svårt att se hur bandet skulle lyckas, resten av bandmedlemmarna är minst sagt profillösa där dom står i sina enfärgade kläder. Den pampiga brittiska melankolin i "Final Straw", "Run", "If You Could Be Happy" och framför allt "Chasing Cars" sitter där de ska. Och med en alltmer stadiumanpassad låtlista och en frontfigur som är otroligt bekväm i rollen som bandets stjärna tar det nog inte lång tid innan bandet får spela på dom stora scenerna även i Sverige.


Foto: Jesper Frisk

Johnny Boy

Johnny Boy fick ett stort genombrott med den redan klassiska poplåten "You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve", efter det har det dock inte skrivits så mycket om bandet. Det är inte svårt att förstå när man ser britterna på Arvikas minsta scen, Lyran. De fina melodier som ibland skymtas i deras skramliga popmusik hittar aldrig igenom den ogenerat bullriga ljudbilden. Det vemodiga och romantiska anslaget som man hoppades få höra efter debutsingeln har landat i en skramlig neopunklåda tillsammans med slitna öletiketter.


Foto: Emma Svensson

Pascal

Ett av årets roligaste skivsläpp har gotländska Pascal stått för med skivan "Förbi Fabriken". Det är skramlig popmusik med svenska texter där charmig vardagsrealism kombineras med någon sorts sommarromantik. Där drömmen bort från fabriken och tristessen alltid är närvarande, lika så lekfulla äventyr som sexuella eskapader i strandmiljö. Live är det en energikick att se bandet slamra sig igenom låtmaterialet från debutskivan. Det som på skiva ibland känns lite väl lånat från musikhistorien blir live en nutidslektion i avskalad popmusik.


Foto: Jesper Frisk

Hello Saferide

Fredagen inleds med lite mysig popmusik med mycket dagboksanteckningskänsla. Hello Saferide och hennes band har dock lite problem med att lyfta de anspråkslösa poplåtarna inför den stora publiken. På Hultsfred fanns det mer energi och mer spontanitet i framträdandet, nu verkar det charmiga bandet inte riktigt komma loss. Kanske har det att göra med att Annikas mellansnack inte når samma nivåer som när hon förklarade att hon skulle stöta på Pharrell backstage på Hultsfred. Visst passar de snälla låtarna en bakfull och sliten publik, och visst är textraden Do you talk in the middle of Seinfeld i inledande "The Quiz" fortfarande oemotståndlig. Ändå känns det som en konsert som går mer på rutin än inspiration. Det flickaktiga bildspråket har svårt att kroka i den stora publiken, och ibland har de gulliga poplåtarna en förmåga att bli lite väl naiva och klämkäcka.


Foto: Jesper Frisk

Billie the Vision & the dancers

Lämnar Hello Saferide för att kolla in ett sjumannaband som skrivits upp rejält i det svartvita häftet där Arvikafestivalen placerar sina band. En manlig sångare i kvinnokläder står och håller hov inför en entusiastisk publik när jag kliver in halvvägs in i spelningen. Musikaliskt är det inget jättekliv från Hello Saferide, Billie och hans dansare spelar charmig indiepop, inte många steg från nya Belle & Sebastian. Det är lite samma känsla som när jag såg David & The Citizens på Lyran för några år sen. Då som nu sjunger publiken hängivet med i låtarna och kontakten mellan bandet och publiken skapar den täta stämning som Lyran är känd för. En klart positiv överraskning, frågan jag lämnar Lyran med är, vem är Pablo egentligen?


Foto: Sara Moritz

The Knife

Det var konserten som alla snackade om, och som ingen missade. The Knife är på många sätt den perfekta bokningen för Arvika, ett crossoverband som tilltalar både syntare och popfolk och som med senaste skivan "Silent Shout" även lockade till sig de personer som gillar sin synt mörk och hård och sina kläder glansigt svarta. De som ville dansa till genombrottsskivan Deep Cuts alla hitlåtar gick på en mina. Istället låg fokus på nya, mörkare skivan Silent Shout, även om The Knife bjöd på "Heartbeats", dock i en version som var anpassad till det mörka konceptet. Ljudet är otroligt imponerande, bandet har placerat ut högtalare bakom publiken för att skapa en surroundkänsla som kryper in i skinnet i de stundtals ödsligt svarta låtarna. Det avancerade visuella spelet på scenen skapas på en genomskinnlig duk som hänger framför syskonen Drejer där otroligt vackra och originella saker inträffar. Varje låt får en egen unik inramning medan Olof och Karin står med glödande masker och svingar fram sin mörka elektroniska musik. Att blanda in de mer poppiga låtarna på Deep Cuts skulle inte passa den suggestiva och mörka stämningen i liveframträdandet. Och att få höra "We Share Our Mothers Health", "Like A Pen" och "Silent Shout" live var en upplevelse som var mer fysisk än något jag hört under sommaren. Tillsammans med den visuella upplevelsen gjorde The Knife sin konsert till en oförglömlig resa där alla delar i showen skapade en helhet som var oerhört imponerad. En unik konsert som fungerade bättre än väntat i den klara Arvikanatten.

Text: Patrik Edvardsson Foto: Rockfoto  

Publicerad 18 juli 2006