Mando Diao

Osaka, Japan
14/11

"We give you the masters of disaster, the kings of rock´n roll!"

Fjorton trappor upp i ett köpcenter i Osakastadsdelen Shinsaibashi ligger Club Quattro, stans största rockklubb. Uppför de smala trapporna ringlar sig prydligt kön till fredagskvällens konsert med Japans senaste superhype, Mando Diao. Många tummar nervöst på sina biljetter, som de köpte för över tre månader sedan innan konserten sålde slut. Alla har ställt upp sig i nummerordning efter biljettnummer såsom brukligt är vid klubbkonserter i Japan. Biljettnummer ett, en liten pojke med svensk fotbollströja, står först. Sedan nummer två och tre, två tjejer med t-shirts från Summer Sonic Festival i somras, festivalen där Mando Diaos spelning fick stoppas efter att 16 000 fans pressat sönder kravallstaketen.

Exakt klockan sex börjar de 500 besökarna sakta och tyst släppas in i lokalen. Innan de går in låser alla in sina jackor och väskor i små skåp, ungefär som på skolgympan. En timme senare släcks ljuset. Strålkastarna på scenen tänds och en speaker förkunnar "WE GIVE YOU THE MASTERS OF DISASTER, THE KINGS OF ROCK´N ROLL: MAAANDO DIAO!!" Det är dags för rock. Publiken blir som förbytt. Små skolflickor kastar sig handlöst mot scenen för att få en så bra plats som möjligt. Folk hoppar skrikande upp och ner och när bandet äntrar scenen är tjuten från publiken uppe och nosar på 200-decibelsgränsen.

Tanken svindlar. Kanske är det något vi svenskar inte förstår när det gäller Mando Diao. Kanske är de så mycket mer än ett simpelt JC-rockband. Kanske är de verkligen the masters of disaster, the kings of rock´n roll.

Det känns otroligt, men bandet som fick stenar kastade på sig av den svenska indiepossen på Emmabodafestivalen i somras har såväl cred som bredd här i Japan. Plattan 'Bring ém in' sålde 80 000 exemplar på bara några veckor och mainstreamkanalen Cocolo FM spelar bandet minst ett par, tre gånger om dagen. Samtidigt är det inte någon mainstreampublik på spelningen på Club Quattro. Här kan skådas såväl gamla rockrävar med käpp och Rolling Stones-örhängen som yngre noiserockare med dreadlocks och Boredoms-t-shirts. En ganska osannolik publik om spelningen hade ägt rum i Malmö och inte i Osaka.

Efter att Mando Diao är färdiga med extranumret 'The Band' går svimfärdiga och dyblöta japanskor mot utgången. "Jag ska gifta mig med Gustaf", flämtar en av tjejerna till sin kompis. "Jag med", svarar vännen, "men vad ska vi göra? Vi kan ju inte prata engelska!"

Senare samlas de mest hängivna på en bakgata utanför klubben. Där finns backstageutgången. Vakterna skriker åt de 50-tal tjejer som står beredda med sina autografblock och mobiltelefonkameror att foto är absolut förbjudet och att alla måste hålla sig lugna när bandet kommer ut. Uppifrån fjortonde våningen tittar Björn Dixgård i Mando Diao ut. Han tar några bilder med sin gamla kompaktkamera och trots avståndet kan man ana ett snett leende på Borlängekillens läppar.

Efter en halvtimme berättar vakterna att bandet är på väg. Några passar på att bättra på sitt smink och rätta till håret. Så rullar en van ut. Skriken når återigen en bra bit upp på decibelskalan, men vakterna håller undan de som försöker komma nära vanen. Fast några autografer blir det inte ikväll. Bandet kommer inte ut ur bilen utan åker istället snabbt iväg mot nästa hysteriska Japan-gig.

Text: Torbjörn Wester  

Publicerad 15 november 2003