Ryan Adams

Annexet, Stockholm, 9/2

Efter att Hederos & Hellberg har gått av scenen och lovat oss att det kommer bli en kväll vi sent ska glömma, hörs ledmotivet från 'Star Wars' i högtalarna. Såhär efteråt känns det som det nog passat bättre med musiken från '2001 – en rymdodyssé'. För det som skulle komma var ungefär lika långt, svårtolkat och genialiskt som Stanley Kubricks mästerverk.

I Sverige har Ryan mest gjort sig känd som den lågmälda och lite truliga singer/songwriter-killlen med en akustisk gitarr som enda sällskap på scenen. Men man får inte glömma bort att den här killen står med båda fötterna fast förankrade i rockhistorien. Och där står han. Bredbent. När han nu uppträder med bandet The Sweetheart Revolution i ryggen så blir hans historia smärtsamt tydlig. För Ryan är ingen lo-fi kille. Ryan är en countryrockpunkare. Med betoning på punkare.

De som kom till konserten på Annexet och förväntade sig den lågmält vemodiga Ryan, den sjönsjungande akustiska Ryan, blev nog rätt så besvikna. I alla fall under konsertens två första timmar. För Ryan och bandet drog igång giget med en räcka pubrocklåtar som skulle gjort Neil Young stolt. Det är skitigt, bluesigt och rockigt - och väldigt bredbent. Ryan sjunger värre än Johnny Rotten och spelar ungefär lika lika initierat. När kan ställer sig med ryggen mot publiken och spelar ett tio minuter långt gitarrsolo i mitten av 'Tina Toledos street walkin’ blues' säger kollegan det vi alla tänker: Ett till gitarrsolo och jag skriker!

Men Ryan stortrivs! Och bandet, som till en början kändes väldigt stelt och trevande, börjar komma in i stämningen. Gitarristen – som för övrigt redan utnämnts till rockhistoriens stelaste – vågar sig på lite inövade sidledsrörelser, och basisten förlänger axelbandet ytterligare så att basen nästan släpar i golvet. Ryan berättar att de alla blev magsjuka i Norge dagen innan, men det finns ju ingenting som lite bluesrock inte kan bota.

Men precis när man börjar tvivla på att de någonsin kommer sluta bluesjamma så tar de ner tempot och levererar en vacker 'Harder now that it's over'. Och Ryan sjunger helt plötsligt sådär smärtsamt bra igen. Och levererar karaktäristiskt roliga och stenade mellansnack igen. Den här gången läser han MacBeth för oss och dedikerar 'Somehow, someday' till Astrid Lindgren (fast han kallar henne Ingrid).

Det är fruktansvärt ojämt. Ibland är det nästan outhärdligt dåligt – men precis när man börjat ge upp hoppet blir det vansinnigt bra igen. Efter ungefär två timmar (!) går bandet av scenen, och Ryan kommer tillbaka ensam. Han lirar gamla låtar från 'Heartbreaker', spelar munspel och skäller ut en kille i publiken som lite ironiskt önskar 'Summer of 69'. Pladdrar osammanhängande, röker och berättar att han hoppas få visum till Sverige. Och är sådär härligt charmig och flummig som vi är vana vid att se honom.

Men så kommer bandet tillbaka, och med gitarrteknikern, "Chief", på lead drar de igång en hutlöst skitig version av 'Brown Sugar'. Ryan står på högtalarna med näven i luften i bästa Mick Jagger-stil, och Mattias Hellberg kommer in på scenen och sjunger med. Sen spårar det ut helt och hållet. Det blir punkjam och allmänt kaos och de lirar Black Flag och Gram Parson om vartannat. Ryan får "the giggles" och flummar runt och det råder ingen tvekan om vad bandet sysslat med bakom scenen under pausen.

Efter drygt tre timmar på scenen avslutar så Ryan med att ensam med distad elgitarr vråla fram en version av 'Nervous breakdown', och när lamporna äntligen tänds är det ungefär så man själv känner sig. Mörbultad, stel i ryggen och ont i fötterna. Trött och förvirrad. Och med så omtumlande intryck och motstridiga och tankar att det känns som man utan svårighet skulle kunna bryta ihop när som helst.

Men en sak vet jag med säkerhet. Och det är att när han kommer tillbaka till Stockholm och Södra teatern i april – då kommer jag att såklart att vara där.

Cecilia Lundblad


Ungefärlig låtlista:
Rescue blues
To be young (is to be sad, is to be high)
Firecracker
Answering bell
Touch, feel and lose
Tina Toledo’s street walking blues
Harder now that it’s over
Somehow, someday
Nobody girl
La cienega just smiled
Oh my sweet Carolina
Oh Las Vegas (Gram Parson)
Lonesome blues (Hank Williams)
New York, New York
When the stars go blue
Desire
I still miss someone (Johnny Cash)
Winding wheel
Don’t ask for the water
Call me on the way back home
Amy
Bartering lines
Still the same
Brown sugar
Punkjam och allmänt kaos…
Nervous breakdown (Black Flag)

(Kan inte lova att det var precis så här. Det var trots allt tre timmar långt…)

Text: Cecilia Lundblad  

Publicerad 10 februari 2002