Edith Piaf levde hela sitt liv i rampljuset, hyllad och älskad av folk över hela världen. Men tur i spel betyder otur i kärlek, och Edith fick mer än sin beskärda del av olyckliga äventyr.

Text: Linda Constenius   

Det var på E75:an på väg söderut mot Sundsvall, som jag först blev bekant med Edith Piafs musik. Via den skorriga bilstereon berättade hon om den kärlek som jag var för ung för att ha erfarit, på ett språk som jag inte ännu förstod mig på. Mitt första intryck av "The best of Edith Piaf" - spelat på kassett av bästa bensinmackskvalité - var upprymdhet. Det lät spännande, men rösten var så känslosam och dramatisk att det kändes lite löjligt, pinsamt nästan, och det dröjde därför många år innan jag införskaffade min första Piaf-skiva.
Men aldrig att jag glömde bort henne. Ediths röst är sådan att om du en gång hört den och blivit berörd, då tränger den sig på och är sedan omöjlig att förtränga. Den är levnadsglad, stark och kvinnlig, upplyftande och melankolisk. Såsom jag inbillar mig att Edith själv var. Men "Sparven", som hon kallades, var också en ensam människa som ständigt var på jakt efter den lycka som alltid försvann så fort hon trodde att hon hittat den.

Enligt legenden föddes Edith Piaf under en gaslykta på Rue de Belleville i Paris 20:e arrondissement. Hennes far var akrobat och modern försörjde sig genom att sjunga på gatorna och hade inte mycket tid över för sin dotter. Edith följde därför med sin far på turné mellan byarna och fick så en ny modersgestalt var tredje månad - varje gång hennes far flyttade och var tvungen att byta älskarinna. Ediths eviga sökande efter lyckan började tidigt i livet, hoppet att i nästa by, där skulle det bli bättre och mindre fattigt.



Det var i en gatukorsning i Paris som Edith en dag "upptäcktes" av Louis Leplée som var direktör för den kända nattklubben le Gerny's nära Champs-Elysées. Han blev hänförd av hennes röst och hon blev omedelbart anställd. Le Gerny's var det perfekta stället att starta en karriär på. Varje kväll kom gräddan av Paris för att titta på cabarén, bland annat var Maurice Chevalier en stammis. Edith blev stjärna över en natt. Ungefär ett halvår senare blev Leplée mördad. Skandalen var ett faktum och Edith Piafs lösaktiga rykte gjorde att hon först själv blev anklagad för mordet, men senare släppt.





Men den som en gång blivit smutskastad får ofta fortsätta att bära stämpeln efter att ha blivit rentvådd. Många som tidigare beundrat Edith blev varsamma och karriären revs i trasor. I ren desperation sökte Edith upp låtskrivaren Raymond Asso och bad om hjälp. De inledde ett kärleksförhållande och Raymond skrev flera låtar till Edith, bland andra de nu väldigt kända "Mon légionnaire" och "Je n'en connais pas la fin".

Raymond blåste liv i Ediths falnande karriär, men han hjälpte henne också att värdesätta sig själv. Om deras förhållande har Edith sagt att Raymond lärde henne att "tro på kärlek, glädje och lycka. Att bli en kvinna och en stjärna, inte bara ett fenomen med en röst som folk lyssnade på såsom man tittar på ett ovanligt djur i en show på en marknad."



Edith Piaf är nästan lika känd för sina många kärleksaffärer som för sin fantastiska röst och musikaliska framgång. Kanske med rätta, för kärleken och karriären gick hand i hand för Edith, det ena ledde till det andra och tvärtom. Edith själv finns inte längre kvar att fråga, men när jag läser hennes självbiografi "My Life" får jag känslan att hon inte medvetet erbjöd kärlek och sex för att ge karriären en skjuts, utan snarare att hon var en osäker person med ett stort behov av att bli älskad. Jag undrar om hon inte var kärare i kärleken och uppmärksamheten hon fick än i männen som gav den?

Men det fanns i alla fall en man som vunnit Ediths hjärta helt och hållet - proffsboxaren Marcel Cerdan. Edith brukade framträda på the Versailles i New York och det var i den stan de först träffades. Edith som var van att vara omgiven av beundrare var en smula divig och hade svårt att tolerera någon som inte lät visa sig imponerad av hennes stjärnstatus. Marcel var inte så lättflirtad, till Ediths stora förtret. Men han blev en utmaning. En gång skällde han ut henne för att ta sina fans för givet då hon vägrade att skriva autografer efter en konsert. Edith påstår att efter den händelsen har hon alltid tagit sig tid för sin publik.





Men lyckan blev kort. Marcel omkom i en flygplanskrasch i Azorerna två år efter att de först träffats. Olyckan blev ännu en omtumlande upplevelse för Edith och den blev avgörande för hennes tro på spiritualism. Hon var övertygad om att det fanns ett liv också efter döden, då hon skulle återförenas med Marcel. Den som tror blir ofta stark och om det var något Edith behövde så var det just styrka - pengar hade hon redan gott om.

Men det fanns mer tragisk dramatik som väntade runt hörnet. Märkligt nog dog en annan av hennes älskare också i en flygplanskrasch, konstnären Dave Davies, flera år senare. Och Edith själv hann vara med om inte mindre än tre bilolyckor, två av dem i sällskap med musikern Charles Aznavour.

Edith har sagt att hon hade blivit förvarnad om samtliga bilolyckor av två medium som hon sett strax innan. Vissa ansåg att Edith var vidskeplig, men det skulle väl snarare verka konstigt att inte vara spirituell efter de upplevelserna! Edith följde sin instinkt även i vardagslivet och signerade därför endast kontrakt på torsdagar, vilka ansågs vara lyckodagar. När hon anställde en sekreterare såg hon alltid till att hon skulle vara född i Fiskens tecken, för Fiskar kom bra överens med Stenbockar, som Edith var själv. Med tanke på Ediths primadonnastatus och medföljande beteende, kunde säkert den försiktighetsåtgärden göra livet lättare för alla inblandade parter…



Edith hade tidigt lärt sig att boten mot all olycka hette alkohol - den suddade bort de obehagliga minnena, om än bara för en kort stund. Men efter Marcels död började Edith också gå på droger. Första injektionen morfin hade hon fått på sjukhuset efter den senaste bilolyckan. Morfinet var det enda som kunde lätta smärtan - efter olyckan och efter Marcel - därför valde hon det och blev beroende.

Hon har själv berättat om sitt missbruk: "I fyra års tid levde jag nästan som ett djur eller en galning: ingenting existerade för mig förutom ögonblicket jag fick injektionen och till sist kände drogens lättande effekt." Det fanns perioder då Edith inte kunde ta sig fram till scenen och sjunga utan morfin. Ofta stod hon i kulisserna och injicerade dosen rakt genom kjolen och strumporna. Efter en lång kamp och flera vistelser på behandlingshem lyckades Edith slutligen göra sig av med sitt missbruk.





Ediths liv var fyllt av kontraster. Hennes framgång efterlämnade ett mänskligt vrak. Så här har hon själv beskrivit sin sits: "Vid 47-års ålder befann jag mig i samma situation som när jag var sexton och lämnade min far för att sjunga på gatorna. Det vill säga ensam. Med färre illusioner, färre hopp och mindre styrka." Hennes dyra livsstil gjorde slut på förmögenheten och då hon dog efterlämnade hon endast skulder till sin man.

Edith hade levt det dramatiska liv som hon önskade, passande för den legendariska stjärna hon blev redan under sin livstid. Titeln på en av hennes mest älskade låtar synes träffande beskriva hennes liv: "Non, je ne regrette rien" = "Nej, jag ångrar ingenting". Jag hoppas vi alla kan säga detsamma en dag.

Publicerad 23 september 2001