Text: Ebba Mary von Sydow   

I wake up shaking
Not alone but on my own

Vaknar upp, skakar och är jättevarm. Persiennerna nere. Är det solen? Är det bara jag som är varm? Jag är inte själv för du är där men det är så ensamt så du förstår inte. Kan aldrig, aldrig bli arg på dig. Vet du det? Du är hemma och jag är borta och det är inte så lätt. Jag måste gå. Jag ser på dig att jag borde gått hem för längesedan.

De skrev Sveriges bästa textrad. De var aldrig några indierebeller även om de i direktsändning önskade Arvingarna en bråd död i en bussolycka på Grammisutdelningen 1993. De var mest Andreas Mattsson, Fredrik Norberg, P-A Wikander och Kenneth Wikström (senare ersatt av Arvid Lind från Sundsvalls Shades Of Orange). De var Popsicle och de finns inte längre.

Jag såg dem ett par gånger strax innan de slutade finnas. Minns en gråkall tidig vårkväll på Liseberg när regnet blev en pinsam ursäkt för att vända hemåt. Torsdag 18 mars 1999 sa Andreas Mattson de sorgligt överflödiga orden: Vi har tappat gnistan. De orkade inte fortsätta. Men gnistan finns kvar och hos mig är den starkare än någonsin. För Popsicle har skrivit några av de bästa svenska poplåtar som finns. Popsicle står ohotade kvar och klappar med ett självsäkert leende dagens svenska popskott på huvudet. Jag tror inte att jag behöver, men jag tänkte ändå påminna dig om det. Sommaren är trots allt här. Några sommardagar i maj säger Popsicle allt jag behöver veta för att förstå varför det alltid går åt helvete.

Där i solen glittrar fantastiska 'Lacquer' lika starkt nu som våren 1993. Det är klart att hits som 'Hey Princess', 'Pale Honey' och 'Sandy' aldrig dör. Men ikväll är det 'Not Forever' som inte går att stänga av. Då och då lämnar 'Not Forever' plats åt 'Please Don't Ask'. Och det är precis lika bra. Fast jag ljuger när jag säger att det är bra. Sanningen? Om du kom tillbaka, om du var här skulle du veta. Du skulle komma ihåg, stanna kvar alltid och Popsicle skulle inte behövas. Men de behövs, varelse vi vill eller inte. Så har det jämt varit.

Snälla, fråga inte mer. Jag har frågat för mycket. Jag har frågat så det räcker för båda.

Hör en röst häva ur sig miljoner meningslösa idiotier. Någonting slitet om bob hund. Ja, du sa det förut, anmärker han. Vet det men det blir ju så förbannat tyst om hon inte säger någonting. Fast det tillägger hon inte utan skrattar, kryper och ursäktar. Han säger ingenting. Tittar bara kallt, lyssnar och suger i sig dumheterna, de korkade och återigen meningslösa fraserna. Han verkar liksom spara på dem för att ha dem som reserv. De tråkigaste skämten och de pinsammaste betoningarna. Allt blir jättefel nu igen och det är ju min röst.

Om man också varit tyst, skulle han berättat vad som var fel?

I have changed
I'm not the same
Not forever

Läste i en tidning att det kanske var ett tecken eller nåt. Ett kallt och stelt möte, korkade kommentarer och tunn, plågsam tystnad. Det ser mörkt ut, gå vidare till gå. Men jag tror inte det. Jag vet att det kan bli bra, om du vill. Bara man öppnar ögonen, en hand och inte vänder ryggen mot även om det är bekvämt.

And please don't leave any message
Just say good bye
I will try to hide
The way I feel this time

Säg hejdå så ska jag försöka gömma allting. Klart att det inte är okej men då får du i alla fall inte se. Lämna ingenting kvar, inte en endaste liten sak. Lova det så ska jag göra mitt bästa. Hur kunde jag vara så dum. Hur kunde jag tro att någon skulle vara så fånigt stark. Aldrig att man är stark. Trodde att saker blev bättre men aldrig att saker blir bättre när man tror det. De blir tusen gånger värre. Varför hör man av sig om man inte vill prata? Varför ringer man om man inte vill ses?

Så ses man inte. Vi delar inga gator, nästan inga vänner och solen kanske skiner hos dig när det regnar här. Vi har inte samma kanaler på TVn. Jag har bara tre och du har alla filmerna. Du har så mycket. Jag vet att jag också har det men det spelar ingen roll. Du har dig. Inget betyder något om man inte får dela med sig. Om man inte får ligga på mage bredvid varandra och titta på alla kanalerna ihop. Du får titta på vad du vill.

Någon har lånat min TV men jag bryr mig inte. Det är inte roligt att titta själv. Jag ser ingenting ändå när inte jag tittar genom dig. Jag vill ju höra vilka skämt du skrattar åt på Simpsons. Men det är okej. Klart att det är okej. Man hittar ett sätt att gå förbi. Popsicle säger att man alltid gör det.

Inspirationen är i alla fall här och jag kan skriva lite grand. Men vad kan jag säga? På riktigt? Jag mår inte bra. Jag är inte okej. Jag önskar att man var det. Jag vill ha dig tillbaka. Ta tillbaka. Det låter enkelt och kanske är det är inte svårare än så?

I want you back
I want a time I can remember

Jag vill att det ska vara vi och att nu ska bli en sommar jag kan tänka tillbaka på. Den bästa sommaren. Helst vill jag aldrig mer tänka tillbaka. Men det är nog att ändra grundlagarna. All fall down och det finns inget att tänka tillbaka på just nu.

Still can't believe some of
The things I never told

Det är fortfarande svårt att fatta sakerna jag aldrig sa. Sakerna man aldrig frågade om och svaren man aldrig fick. Du sa berätta och jag tänkte ut precis hur jag skulle berätta. Det tog ett tag och du började tro att det var fel på dig. Jag skulle just ge det till dig. Men då plötsligt stod jag i din dörr som är så krånglig att öppna och du tittade inte ens på mig när jag sa hejdå tre gånger. Du vände dig till ditt hörn som jag lånat. Det fungerade. Jag ville inte gå, förstår du väl.

Though I'm trying not to show it
There's no way you don't know it by now

Ps. Ebba orkar inte prata om Sweet Chariots ölstinkande mogenrock. Inte ens för att vara snäll.

Publicerad 23 september 2000