Slang under andra världskriget för särskilda kvarter i koncentrations-lägren där fångar tvingades till prostitution för nazisoldaternas nöjes skull. Men också bandet som med två skivor klädde hela det alternativa 80-talet i svart. Joy Division var allt annat än en solskenshistoria.

Text: Piotr Marciniak   

Deborah Curtis, änka till sångaren Ian Curtis, skriver i sina memoarer om sin framlidne makes besattenhet av stjärnor som dött i ung ålder. Janis Joplin, Jim Morrison, James Dean… Ian hade till och med köpt sig en likadan röd läderjacka som James Dean bar i "Ung rebell" och skall ha sagt att inte heller han hade några planer på att leva längre än till tidig 20-års ålder, något som Deborah tog med en nypa salt.

Ian och Deborah växte upp i en förort till Manchester. En tillvaro präglad av mild-till-svår fattigdom, där självuppehälle och stolthet var de främsta dygderna. Från sin moster Nell som hade varit modell och gärna berättade om sin glamorösa ungdom fick Ian visionen om ett liv som var mer än att arbeta från nio till fem och dela en existens identisk med grannarnas.

Han upptäckte MC5, Velvet Underground och Roxy Music. Odlade en fanatisk besattenhet av David Bowie och i synnerhet dennes cover på Jaques Brels 'My Death'. Ian blev en musikalisk besserwisser i den mån som det från övriga England avskärmade Manchester tillät - hans kunnande var fortfarande blygsamt ställt mot chica Londonbors.



Tonåren tillbringades med rockstjärnedrömmar baserade på vilja och vision men inget egentligt kunnande, samt att prata musik, röka hasch och sniffa lösningsmedel med polarna. Studierna lyckades Ian också klämma in någonstans och fick till och med utmärkelser i sina favoritämnen. Märkligt nog underkändes han i tyska trots att han hyste stort intresse och beundran för det tredje rikets makt och ståt, en fascination som skulle komma att prägla det tidiga Joy Division.





Den 20 juli 1976. Sex Pistols spelar på Lesser Free Trade Hall i Manchester. Ian går dit med Deborah och träffar Bernard Sumner, Peter Hook och Terry Mason, smått bekanta från andra konserter i staden. I publiken finns också Martin Hannett, Joy Divisions kommande och ständiga producent. Sex Pistols musikaliskt taffliga men till anslaget förkrossande framträdande den kvällen - sporrande för Ian som aldrig sjungit eller hållit i ett instrument - blev avgörande, de fyra skulle bilda ett band.

Deborah beskriver senare; "Som kallade till ett väckelsemöte samlades vi allihop på konserten. När det var slut rörde sig alla snabbt mot utgången, som om vi i publiken hade fått instruktioner och nu skulle ge oss ut på ett uppdrag".

Det är punkens era. Band som Buzzcocks och Sex Pistols skakar om det sena 70-talet med sin energi, ilska och övertygelse att det går att förändra världen bara man skriker tillräckligt högt. Joy Division, i detta skede under namnet Stiff Kittens, kommer att visa att punken inte av nödvändighet måste betona energi och känslan av att det bara är nuet som räknas. Deras musikaliska återhållsamhet, emotionella råkraft och konsekventa understrykande av stämning och uttryck kommer att vara lika avgörande för kommande generationers post-punkare, i synnerhet för 80-talets goth-våg, som Sex Pistols och Buzzcocks är för dem.



Stiff Kittens börjar som ett trevande punkband. Senare byter de namn till Warsaw efter David Bowies låt men tvingas ändra igen då bandet Warsaw Pakt redan hunnit etablera sig i Manchester. Namnet Joy Division, som refererar till nazisoldaters brutala våldtäkter på intagna i koncentrationsläger, tas från andra världskrigs-skilldringen "House of Dolls" av Karol Cetinsky.

De släpper sin första EP 'Ideal for Living', utsmyckad med nazitypsnitt och bildkonst som skulle kunna klassas som Hitler Jugend-propaganda. Till följd av att bandet i intervjuer inte kan förklara sitt användande av nazisymbolik får de en oönskad stämpel i pressen.





Bandet överger snabbt sina nazireferenser och tar ett steg bort från den raka punkådran. Med Martin Hannett som producent - vars sinnesrubbade kreativitet kan ställas mot själva Phil Spector - spelar de in sin debut 'Unknown Pleasures'. Omslaget, designat av Peter Saville, blir lika stilbildande som Hannetts produktion där han inser bandets styrka och lyfter fram trummorna och basen och skapar en ny standard för hur postpunk kommer att låta på 80-talet och framåt.

De sparar 'Transmission' som fristående singel, precis som de senare kommer att göra med 'Love Will Tear Us Apart'. Låten, den tveklöst bästa och mest definierande för bandet som de hitintills spelat in är tänkt att plockas fram senare som segerpokal, eller som en återupprättelse utifall att skivan skulle mottas som ett misslyckande.



Deborah skriver om Ian att han var en deprimerad unge som jagade drömmar bara för att se dem krossas när han kom fram. 'Transmission' blir en hit, men Ian faller in i en djup depression. Hans självförakt och skuldkänslor tär på honom. Han är otrogen med en belgisk kvinna som han träffat på en turné och försummar sin fru och sin nyfödda dotter. Dessutom får han beskedet att han lider av svårartad epilepsi. Anfallen kan utlösas av stroboskopljus i konsertlokalerna och publiken kan inte längre särskilja hans kännetecknande maniska och närmast rabiata scenrörelser från de epileptiska utbrotten.




Ian skär upp sina handleder med avsikten att ta sitt liv under inspelningen av uppföljaren 'Closer', men misslyckas. Han dricker och överdoserar bedövningsmedel och skriver ner flera månaders samlade självplågor i texterna. Bandet får beskedet att de ska turnera i USA om en månad - drömmarnas slutstation för varje brittisk tonåring som någonsin fingrat på en gitarr.

Den 18 maj 1980. Två dagar innan avresan till USA och två månader innan Ian fyller 24.
Ian har övertalat Deborah att sova hos sina föräldrar. Hon känner till hans förhållande med belgiskan Annik Honoré och har redan ordnat fram skilsmässopappren. Ian plockar fram sitt bröllopsfoto och skriver ett långt brev till Deborah där han bland annat säger att han hatar Annik - Deborah tolkar det efteråt som att han skrev det för att behaga henne. Han lyssnar på Iggy Pops 'The Idiot'.

En teori säger att Ian ville efterhärma sina idoler som dött unga och på så sätt skrivits in i historien som hjältar. Han trär en klädhängare över huvudet och går in i garderoben med avsikten att ta sitt liv.

Han lyckas. I dubbel bemärkelse.

Publicerad 17 maj 2003