De vill erövra världen med sin musik som den gamla skolans rockstjärnor. Utan att flytta från Borlänge. Det enda som har förändrats sedan de fick skivkontrakt är att de slipper jobba på 7-eleven för att bli fulla, tycker de. Och helst av allt vill Mando Diao spela för gamlingar på puben.

Text & Foto: Christoffer Kittel  Pressbilder: Niclas Stenholm

Inför min träff med Mando Diao är jag ganska övertygad om hur jag ska förhålla mig redan från början. Jag har läst intervju efter intervju där de kaxigt pratar om sin egen passion och Mando Diaos förträfflighet. De säger att de vill erövra världen och jag tyckte att de verkade vara småpatetiska ynglingar med allt för stor brist på självkritik. Jag menar, hur kan man tro att man ska erövra världen när man spelar retropop? Må vara att deras skitiga sound ligger i tiden och att det är helrätt att snegla bakåt åt 60-talet, men något nytt Beatles kommer de ju knappast att bli. De måste de väl förstå?

Först tänker jag att jag ska börja med att kritisera dem i min intervju, men så kan man ju inte göra. Jag är för snäll, och vad skulle det tjäna till? Jag tyckte ju förresten att ’Motown Blood’ var en schysst ep, och förhandsspåren från plattan lät ju både moget och varierande, på det positiva sättet. Min inställning handlar ju inte om musiken i sig, utan om vad jag har läst att de sagt. Och vad spelar det egentligen för roll? Det kanske är intressantare att se var självförtroendet kommer ifrån?
- När Mando dött, då har vi dött. Då är vi vanliga snubbar. Vi är inga proffs, vi har inte spelat i tusen olika band. Om nån av oss vill spela i ett annat band, då är det som om din flickvän skulle säga att hon ville vara med en annan kille, då kan man dra åt helvete. Glöm det. Vi har Mando Diao-märket inbränt på bröstet, som Tengilmärket.

Gustaf Norén uppfyller visserligen alla tänkbara krav på en slyngel, men parallellt med den självsäkra kaxigheten slås man direkt av att det är alldeles solklart att han menar vartenda ord han säger. Han tycker verkligen att han och Mando Diao har hittat sitt hjärta i musiken. Jag blir trots mina mentala förberedelser helt tagen på sängen av Gustafs och Björn Dixgårds genuinitet. Jag inser att det säkert kommer att låta löjligt när det väl kommer på pränt, men jag kan inte låta bli att bli imponerad av entusiasmen.



Björn och Gustaf träffades i lilla Borlänge på gymnasiet. En sommar och många öl senare hade de två tillsammans med övriga musiker i vad som skulle bli Mando Diao förädlat sin passion till en explosion.
- Jag hade trott att jag var den enda i Borlänge som gillade Beatles, och Björn detsamma. Sen började vi skriva låtar ihop. Jag blev förvånad för han skrev låtarna, tyckte han var jävligt bra på att skriva låtar, och jag tyckte att jag var jävligt bra på att skriva låtar också. Vi fick låna en fritidsgård en sommar. Festade, skrev låtar och hade skitroligt, man sov inte en timme och spydde för att man inte hade käkat. Sen kom det en låt vid fem på natten. Vi trodde inte att det skulle dröja så lång tid innan vi blev stora, fast det tog ett tag. Det var tre år sedan, säger Gustaf.




Redan från början var ambitionen lika stark som självklar. Och arvet efter Beatles är något som de varken förnekar eller vill dölja.
- Det spelar ju ingen roll om vi inte kommer ifrån Beatles, vi snor ju inget från dem, säger Björn. Vi snor ju inte en enda melodi. Ett sound eller delar av det, men det gör ju alla.

- Alla låtar är som små individer. Jag är ju lik mina föräldrar. Men jag är ju inte en kopia. Jag har lika stort värde, säger Gustaf.





Nu släpps bandets debutskiva på Majesty, den svenska rocklabeln inom EMI, numera Capitol. EMI var Beatles gamla skivbolag och killarna tycks se det som ett självklart delmål på vägen att hamna under samma tak.
- Jag har alltid känt att skivbolagen var lite sena. Hade de fångat oss när vi var nitton så hade vi varit bättre, säger Gustaf. Vi exploderade någon gång 1999, det var så starkt, som när en stjärna dör. Du ser ljuset i flera år.

- Många blir ju irriterade när vi klankar ner på äldre artister. Men det enda vi säger är att man hör på dem, vi hör för vi är unga, och jag är hemskt ledsen men vi hör på dem att deras explosion kom för tio år sen, och det vi ser är en död stjärna som fortfarande lyser.

Tror ni att det är en nackdel att ni har hunnit bli äldre?
- Jag tror att vi hade varit mycket roligare om vi hade varit nitton, säger Gustaf. Vi är bra nu med, men när vi var nitton var det ännu mer drag, vi var ännu mer naiva. Då såg jag ingen skillnad på oss och Lennon/McCartney eller Jagger/Richards, såg ingen skillnad hur noga jag än kollade. Det enda jag såg var att vi var lite coolare än de, för Paul var rätt mesig och Jagger/Richards var lite överklassrockers. Men nu ser man det lite mer realistiskt när man är lite äldre, två år äldre. Men jag tror fortfarande att vi kan nå dit.

Det var precis sådana uttalanden som jag hade stört mig på i förväg, men när jag sitter där med dem kan jag bara le och tycka att det är rätt coolt med en så överdrivet övertygad inställning till sin musik. Skivbolaget hade ju inför intervjun utlovat en hel del oneliners och de bryr sig uppenbarligen inte hur deras uttalanden kan komma att tolkas.
- När vi snackar med en journalist så tänker vi inte att det är en journalist, säger Gustaf. Det är som att prata med sin brorsa. Man säger vad man tycker. Om en reporter frågar oss vad vi tycker om en massa andra band, då svarar vi. Vi har uppfattats som kaxiga, men det handlar mer om att vi inte hycklar. Men vi hade ju inte dissat något annat band om de inte hade frågat.



De hycklar sannerligen inte om sin publik heller. Gustaf säger att han inte vill att deras publik ska bestå av ett gäng indiekids som sitter i sina ettor på Södermalm och tycker det är coolt med ’Motown Blood’ för att det är inne med smutsrock. De vill hellre spela för landsbygden.
- Jag tycker ju att vi spelar pubrock. Det är åtminstone vad vi vill. Vi vill att vår musik ska spelas på puben och få gamla gubbar att stå med en öl i handen och en näve i luften.





Att följa upp smutsiga ’Motown Blood’ med melankoliska balladen ’Mr Moon’ var ett planerat drag för att förvirra publiken.
- Du kan aldrig fånga Mando, Det är som en höna som du huggit huvudet av, den bara kutar runt hit och dit, säger Gustaf. För vi vill göra allt. ’Like a Hurricane’ – vi vill skriva en sån låt. Sen har du ’Don’t be cruel’ med Elvis – vi vill skriva en sån. De skulle kunna vara på samma album, för vi vet inga gränser. Vi har inget hyfs. Skivbolaget bryr sig inte heller. Vi får vara breda. Vi är inga White Stripes. Vi är Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Stooges och Sex Pistols i ett. Vi kan inte göra nåt åt det. Det går inte hur cool du än försöker vara. Man tröttnar på att harva med Hives-grejer. Vi är ett rockband med en fjärde dimension.

Den fjärde dimensionen beskriver de som en orgasm som kommer genom att spela, och det är framförallt live som de upplever den känslan, enligt Gustaf.
- Live är det som bäst. Man är så stolt. Vi ser låtarna som små barn som man visar upp så stolt så man spricker. Man tröttnar inte på det. Vi får kickar hela tiden, och vi skulle hata låtarna till slut om det inte fanns magi i dem. Vi tar i för att vi inte kan spela, och då börjar fingrarna blöda. Men man känner inte smärtan förrän tre timmar efteråt. Den känslan kan inte sprit eller droger skapa.

- Vi är ju inte så bra musiker och ändå funkar det så jäkla bra live, så det måste ju finnas nånting mer, säger Gustaf.



Det är inte bara sin egen musik de tycks ha en orubbligt kaxig inställning till. Även sin omvärld ger de en del snytingar.
- När vi började spela fanns det skitmånga bra rockband. Både i Sverige och utomlands. Det kom band som Nirvana, Oasis, Atomic Swing här hemma. Så vi började ju ligga i hårdträning för att kunna möta den konkurrensen. Men nu när vi har jobbat upp oss i tungviktklassen och går upp i ringen, ja då finns det bara en massa flugviktare kvar. Och så håller de på och jämför oss med Hives. Det är som att jämföra champagne och urin. De är två olika världar, det ena dricker du och det andra gör du dig av med. Hives är bra som fan, men det går inte att tänka på det sättet.

Så här håller det på. De pratar lyriskt och uppriktigt om sitt liv i Mando Diao som vore det den enda och sanna vägen till paradiset. Som om de hittat ett sätt att leva vars förträfflighet ingen annan verkar fatta. Och när jag går ifrån intervjun känner jag mig upprymd, smittat av deras livsbejakande entusiasm. Men jag måste ändå fråga mig om det är äkta. Det är det säkert för dem själva, men hur äkta är musiken? Har de fog för sin stolthet? Det är klart de har. Älskar man inte sin musik ska man ju sluta. Är det attityden gentemot journalister som trissat upp deras kaxighet? Är det i så fall bra eller dåligt? Och vad spelar det egentligen för roll? Jag vet inte. Och jag tänker inte försöka svara på det heller. Men en sak står säkert: om det någonsin funnits ett band att hata eller älska, så är det här nu. Välkomna Mando Diao.

Publicerad 7 oktober 2002