Vi lät tre olika band sammanstråla. Ett DAT-band som såg till att minnas allt vi sa. Ett blandband som försåg oss med samtalsämnen. Och bob hund. Sveriges bästa rockband.

Text: Malik Bendjelloul   Foto: Silence

Resumé: bob hund har släppt sin tredje fullängdare. Nu sitter de i en källare och pratar om varför. Thomas Öberg sjunger, Jonas Jonasson spelar synt, Mats Hellqvist spelar bas, Conny Nimmersjö spelar gitarr. Och alla pratar och pratar.





JONAS: Det här är Kraftwerk. 'Spacelab' från 'The Man Machine'. Världshistoriens största band. Oavsett vad man gillar för musik måste man hålla med om det inte finns många band som lyckats hålla liv i en sådan myt och en sådan tanke om sin musik.
Tror ni att det finns något nu verksamt band som i en historisk backspegel kommer att te sig lika betydelsefullt?




CONNY: Jag tror inte det. Efter 70-talet har all musik varit retrospektiv. Före var det öppet fält. Man kunde sätta upp en flagga och plötsligt göra något ingen gjort förut.
Varför skulle man inte kunna göra samma sak idag?
JONAS: Musikklimatet är annorlunda idag. Ta ett band som Tangerine Dream. Ett sådant band skulle aldrig kunna finnas idag. Det finns inte ett skivbolag som skulle satsa i så många år på en så smal grej. Idag får banden inte ens en andra chans. Tangerine Dream nådde till slut ut, men det tog tio skivor innan folk fattade vad de sysslade med. Det samma gällde Kraftwerks första fyra skivor.
Det finns musiker som spelar i band. Och så finns det musiker som är sitt band. Som är så skoningslöst renläriga mot sin konstnärliga idé att deras verk växer bortom sig själv och blir mer än själva musiken. Som Kraftwerk. Drömde ni aldrig om att leva så intimt med er musik.
MATS: Vi skulle aldrig klara av det. Vi skulle aldrig kunna vara så konsekventa. Vi är för många i bandet och har alltför olika uppfattning om musik för att kunna vara synkade och ha en gemensam plan. Men det är oerhört fascinerande med band som klarar det.
THOMAS: Jag tror att det skulle vara mycket svårare att göra musik om man hela tiden var tvungen att ställa sig själv i proportion till sitt band. När jag vaknar på morgonen och ser mig själv i spegeln vill jag inte tänka på mig som en medlem av ett rockband. Jag är mer intresserad av att sätta på en skiva och äta frukost och se efter vad det är för väder.
MATS: Fast, det är klart, musiken tar redan upp nästan hela mitt liv. Så visst är det lite lockande. Den där sista biten.
Tycker ni om det utstuderade? Ni diskuterar inte ens er scenklädsel.
MATS: Nej, men vi har börjat tänka mer och mer på det där. Kanske inte just scenklädsel, men däremot om vi ska fotograferas eller vara med i tv. Då har vi numer en uttänkt linje.





MATS: Det här är Velvet Underground.
Nix.
MATS: Nej, förlåt. Det är ju Jonathan Richmans Modern Lovers. Det är strålande.. Naivt men ändå sorgligt. Jag trängde mig in i Richmans privata tält på Hultsfredsfestivalen för några år sedan. Han blev livrädd. Men det låter fruktansvärt mycket Velvet Underground. Några av hans låtar är nästan karbonkopior på Velvet-låtar.
Men han har motsatt attityd.
MATS: Ja, han var hemskt trevlig. Vi drack öl ihop sen, det kanske man bör akta sig för med Lou Reed. Fast jag tycker ändå bättre om Velvet Underground. Det var någon som frågade mig vilken låt jag helst skulle ha spelat in om jag var tvungen att göra en egen cover, och jag tror att det skulle ha blivit 'Inside of Your Heart' med Velvet. Vi brukar säga att bob hunds hörnpelare är Kraftwerk och Velvet Underground.





JONAS: Det låter Kraftwerk i ljudbilden. Men Kraftwerk brukade ha starkare melodier.
Det här är Tortoise. Introt till en 21 minuter lång låt. Har ni funderat på att göra mer experimentella saker?
MATS: Vi har pratat om det många gånger, men i slutändan sviker alltid modet. Vi kommer att göra det. Men inte än.




THOMAS: Samtidigt är det väldigt svårt att medvetet förändra sig själv. Man ska, mentalt, tända eld på sitt eget hår och utmana sina ramar, men det är svårt. När jag var yngre ställde jag ofta upp mål som att jag skulle sluta upp att bli upprörd när folk kommenterade mig på det där sättet som jag alltid blev upprörd över. Men sånt där går inte. Man har en sorts karaktär och det går inte att vakna upp nästa morgon som någon sorts Dr. Jekyll och Mr. Hyde och förändra sig. Jag skulle exempelvis tycka det var kul om Iggy Pop slutade upp att låtsas att han var tjugo utan gjorde en skiva som motsvarar den han är idag. Men han har förmodligen provat och insett att han inte kan göra något annat.





CONNY: 'Düsseldorf' skrevs när förra skivan i stort sett var klar. Vi behövde en sista låt och satte ihop den. Den tillhör den samling bob hund låtar som egentligen är lapptäcken med bitar från många olika låtar. 'Raketmaskinen' på den nya skiva är likadan. I 'Düsseldorfs' fall hade vi två delar, den ena tyckte vi lät som grungerock och den andra som Kraftwerk. Därav raden "flygplan lämnar Seattle, landar nu i Düsseldorf".
MATS: Uppgången, "jag gillar sånt som ingen bryr sig om", bygger på gamla rock'roll-ackord. En riktig 50-talsklyscha. Jag kommer ihåg att jag tyckte att refrängen var helt obegriplig till en början. Vi repade i en rätt dålig lokal så jag hörde aldrig Jonas syntslinga och grundstommen är trista standardharmonier. Varje gång vi kom till refrängen tänkte jag att det var jäkligt synd. Att den hade kunnat bli så bra om den bara hade haft en riktig refräng.
Hur medvetet försöker ni göra musik som låter ovanlig?
MATS: Tidigare var det mer medvetet. Thomas och Jonas är båda gamla syntare medan vi andra fyra har lyssnat mer på rock. De två var till en början väldigt fientliga mot allt som de tyckte lät standard. Vi fick inte gå från ett G till ett A för det tyckte Thomas och Jonas lät standard. Nu har vi slipat ner dem och mötts på halva vägen.
CONNY: Vi försöker inte medvetet låta ovanliga, men vi underlåter oss att göra saker som vi vet är gjorda.




JONAS: Fast vi har gjort en Pere Ubu-låt en gång utan att veta om det. Jag hade gjort ett jätteinvecklat riff på synten. Och så visade det sig vara en Pere Ubu-låt rakt av. Och jag hade aldrig ens hört dem.
THOMAS: Vissa människor gör att saker blir på ett visst sätt. Det är ingenting man medvetet försöker nå. När vi spelar tillsammans låter det på ett visst sätt. Med det inte sagt att man inte ska ifrågasätta sig själv. Man ska hela tiden ge sig själv små lavetter, så att man inte slumrar bort sig själv.





JONAS: Jag känner igen rösten. Vad är det?
Belle and Sebastian.
JONAS: Jag har missat dem. Jag vet att de är jättebra. Han har en jättefin röst.
De har precis som ni blivit stora utan att spela med på massmedias villkor.
MATS: Det är ett bevis på att man klarar sig utan media. Media förstorar sin roll.
Tror ni verkligen det. Det var brittiska Radio 1 som upptäckte dem. Finns det verkligen så många andra kanaler att nå ut till en publik än via massmedia?
MATS: Det stod ingenting i pressen om bob hund under våra första år. Vi spelade i flera år i Stockholm innan det överhuvudtaget kom folk på våra konserter. Först därefter upptäckte media oss. Men då var vi så pass gamla att vi redan kommit över den där rockstjärnedrömmen där man vill stå i rampljuset och ha skrikande tonåringar framför sig. Så vi kunde motstå frestelesen att vara med i Adam Alsings förnedrings-TV.
JONAS: Alla kan i förhållandet till media välja att bara vara musiker. Vi vill spela vår musik. Vi vill inte göra sketcher. Vi vill inte prata om politik. Vi vill inte framhäva oss som personer mer än att vi vill stå på en scen och spela musik.




(Thomas är tillfälligt borta.)
MATS: Det här känner jag igen…. Sjung någon gång då.
Det gör de aldrig.
JONAS: Jag känner också igen det. Men jag kan inte komma på vad det är.
Det borde ni. Vid sidan av Oven & Stoves 'Wrong Lola' är det här förmodligen den kändaste låt en bob hund-medlem spelade in före bob hund. Och Kraftwerk-låten ni hörde tidigare hette Spacelab.
JONAS: Jaha, det är Thomas gamla band. Spacelab. Det borde jag ha klarat.
Den här låten använde P3 som bakgrund till intervjuer. Gillar ni ambient musik?
JONAS: Aphex Twin är underbar.
Är det inte naturligt för en gammal syntare att omfamna technon?
JONAS: Jo, egentligen, och jag tror att jag kommer att göra det. Det finns så mycket musik som ännu inte är gjord inom den genren.
MATS: De försök man har hört hittills att förena bra melodier med techno har inte känts helt naturliga.
JONAS: Fatboy Slim har lyckats. Hans 'Rockafeller Skank' har både catchy kvalitéer samtidigt som den är enormt svängig. Chemical Brothers likaså.





JONAS: Det här är ju Dipper! De har spelat förband till oss.
Syntarna låter skrämmande likt dig.
JONAS: Jo, men det är vår producent Daniel Zqaty som spelar. Vi gillar samma grejer.
Ni har startat skola bland många unga svenska band. Är det svårare att hitta motivationen till ert skapande nu när ni är etablerade?




MATS: Ett tag hade vi verkligen problem med det där. Vi kände att vi var tvungna att uppfinna oss själva igen och göra något helt annat. Men sen finner man balans. Man kan inte göra musik som medvetet låter dålig bara för att inte upprepa sig.
THOMAS: Men samtidigt är frågan befogad. Vi började att spela musik för att vi tyckte att det saknades ett band. Vi försökte bygga upp vårt eget lilla universum och etablera det. Nu börjar det bli synligt för andra människor, och då finns det anledning att omvärdera en del.
Jobbar ni medvetet med att förändra ert sätt att skriva musik?
MATS: Det finns tydligen saker som är typiskt bob hund. Tidigare gick vi till exempel väldigt ofta med halvtonsteg upp och ner i våra melodier. Så på nya skiva har vi försökt att oftare använda heltonsintervaller.
Hur låter ert nya engelskspråkiga projekt, Bergman Rock?
MATS: Det är mindre Thomas och Jonas gamla musiksmaker som får utrymme, mer vi andra fyras. Det är lite rockigare än bob hund. Det låter underbart.
JONAS: Men jag tycker att vi har utvecklats jättemycket på senaste skivan. Vi har aldrig låtit bättre. Och jag har en ny favoritvågform på synten.

Publicerad 10 maj 1999