CHERRY GHOST

Viljans makt

Historien om Cherry Ghost är i högsta grad levande. Framåt och uppåt – det här är ett band på väg. Vilket har fått dess ledare att fundera över hur livet i rampljuset ska levas på bästa sätt.

Text: Anders Ahlbom   Foto: Jo Mccaughey

Det är egentligen fel att prata om Cherry Ghost som ett band. För det är främst sångaren och låtskrivaren Simon Aldreds egen skapelse. Efter att ha spelat i olika gruppkonstellationer under flera år utan framgång, tröttnade han på kompromisserna och bestämde sig för att styra skutan själv. I början av 2000-talet stängde Simon in sig med instrument och enkel studioutrustning hemma hos föräldrarna i Bolton och började skriva egna låtar.

Arbetet visade sig vara mödan värd.

För drygt tolv månader sedan formades det Cherry Ghost som nu består av Simon och fyra andra fasta musiker. Debutplattan "Thirst For Romance" kom i juli, lovordades av pressen och sålde sig ända till plats fyra på listan i Storbritannien. När jag träffar Simon Aldred inför en spelning på Nalen i Stockholm är Cherry Ghost ute på Europaturné. Som förband till Crowded House.

Jag frågar om han någonsin varit nära att ge upp.

- Det är klart att jag haft mina tvivel. Fast djupt inom mig har jag aldrig tvekat. En orsak är att jag hela tiden stimulerats av att bli bättre på det jag gör. Bättre som sångare, bättre som låtskrivare.

- Jag visste att det skulle komma en dag då mina låtar var så bra att ingen kunde ignorera dem.

Ett ganska stöddigt uttalande kan tyckas, men han säger det med ett avväpnande skratt. Utan att för den sakens skull tappa i trovärdighet. Simon menar att självkänslan sitter så djupt att han knappt är medveten om den.

- Man måste nog vara både galen och extremt passionerad för att tro att man ska lyckas i musikbranschen.

Passion är också ett ord jag skulle använda för att beskriva er musik.
- Ja, jag har väl alltid haft ett dramatiskt stråk i mig. När jag var liten oroade jag mig alltid för det ena och det andra, var rädd att världen skulle gå under. Som låtskrivare måste man kunna dramatisera, se det storslagna i till synes oväsentliga saker. Jag tror inte på att begränsa sig, man måste leva ut sina känslor och tankar. Vilket inte så svårt när man inser vilken märklig händelse det är att leva på jorden, just nu, i den här galaxen ...

Det låter som att du inspireras mer av själva livet än annan musik?
- Verkligen. Jag kan i och för sig inte låta bli att inspireras av vissa band musikaliskt, men väldigt sällan textmässigt.

Det finns mycket melankoli i Cherry Ghost. Men också hopp. Speglar det din personlighet?
- Det är svårt att prata om. Jag kan nog vara både och. Men om jag inte mår bra försöker jag göra något åt det istället för att älta problemen. Ett bra sätt är förstås att skriva om det. Jag gillar dock mycket av den verkligt mörka musiken, Johnny Cash till exempel. Sparklehorse och Smog.

Det är ju den musiken som betalar sig bäst i längden.
- Det finns ingen visdom att hämta från lycka (skratt). Alla som gifter sig och blir lyckliga verkar automatiskt tappa bort själen i sina låtar. Allt bara faller samman och man får vänta på "the break up record".

Perfektionist som söker det speciella

Simon Aldreds röst är något utöver det vanliga. I revolver-recensionen av debutskivan "Thirst For Romance" beskrev jag den som " lätt raspig, ungefär som Bono möter Ian McCulloch dagen efter några whiskyflaskor för mycket".

Hur har du hittat det där uttrycket?
- Det har nog kommit med tiden. Jag har sjungit i band i över tio år. Man börjar, medvetet eller inte, imitera de sångare man själv gillar men det blir ju begränsande. Jag har alltid försökt analysera mig själv, på demos och så, och justerat rösten gradvis tills jag känt att det jag sjungit har låtit helt naturligt.

Har du några favoritsångare?
- Det är väl framför allt Bill Callahan i Smog.

Varför?
- Fylligheten i hans röst. Det finns en soulkänsla där fast han sysslar med country. Överlag föredrar jag sångare som låter speciella, till och med besatta, framför de med tekniskt perfekta röster. Som Willie Nelson, Johnny Cash och Vic Chesnut. Men även många soulsångare, det är dem jag själv har sjungit och övat till. Jag minns att jag höll på i ett år och sjöng till ett Solomon Burke-album … och nöjde mig inte förrän jag träffade alla tonerna rätt.

Kampen inspirerar musiken

Simon är enkelt klädd i t-shirt och jeans. Han ser lite sliten och trött ut, håret står på trekvarten. Han förklarar det med att de har spenderat hela dagen i turnébussen och nästan nyss kommit fram. Det är den första stora turnén utanför Storbritannien och han verkar genuint glad av att få chansen.

- Det håller liksom på att sjunka in, det känns som om vi har så mycket på gång att det är svårt att njuta av allt som händer.



Samtidigt är det ju det här du uppenbarligen har kämpat för. Har du förresten haft några vanliga jobb?
- Jag gick på universitet och jobbade sedan inom finansvärlden i drygt ett år. Fruktansvärt tråkigt. Jag har också varit mattelärare och haft en massa andra rätt meningslösa, kortare jobb. Tidvis har jag levt väldigt fattigt, men på något sätt tror jag det har varit bra för mig som låtskrivare. Om någon annan finansierar dina ambitioner rånas du samtidigt på dem. Och på viss inspiration också.

Här ser Simon lite bekymrad ut.

- Det känns som om framgång, även om den är blygsam i vårt fall, alltid kan vara farlig. Risken finns att man sluter sig, fastnar i en abstrakt tillvaro som inte längre har att göra med den riktiga världen därute.

- Alla mina vänner är icke-musiker och det är skönt. Visserligen har jag chansen att hänga med andra musiker nu, men jag undviker det. Det finns inget särskilt intressant med musiker, snarare tvärtom.

Inte imponerad av musikvärlden

Han pratar om dilemmat med att vara fullt uppe i en karriär samtidigt som han verkligen inte imponeras av själva musikvärlden. Och dessutom saknar tid för annat än själva spelandet.

Vad gör du då när du får tid över?
- Läser mycket. Försöker umgås med mina vänner. Går och simmar. Men jag borde inte klaga. Det här är ju ändå det jag alltid har drömt om. Att få resa runt och träffa folk och bara göra det jag gillar mest.

Så hur känns det att vara i blickfånget?
- Fortfarande väldigt kul. Vi har en rätt blandad publik, från tonåringar till folk i femtioårsåldern. Vilket för mig är det bästa kvittot på att jag gör något bra, en spridning av fansens åldrar. Men för att återgå till din fråga: det är också lite märkligt eftersom människor jag inte känner tror att de känner mig; kan mina låtar, har en relation till mina ord och så vidare.

Simon återkommer till sin bakgrund, arbetarklassen. Att han alltid har fått jobba hårt för att komma någon vart, haft jobb där han blivit behandlad som skit. Jag undrar om det finns några revanschkänslor.

Han skrattar igen och säger:

- Nej, så bitter är jag inte. Fast kanske ändå, ibland. Det behövs, på samma sätt som det vi pratade om tidigare, att man gör sina bästa låtar när man fått sitt hjärta krossat. Tärande för själen, nästan sadistiskt, men hälsosamt för skapandet.

Hur ser du på fortsättningen för bandet?
- Främst att fortsätta utvecklas musikaliskt. Jag har skrivit minst hälften av nästa skiva och den kommer att bli tyngre än den här. Vi gillar ju rock'n'roll allihopa, och live brukar vi låta brutalare och hårdare än på skiva. Det handlar också om att soundet blivit mer distinkt nu när vi har spelat ihop som band ett tag. Till "Thirst For Romance" satte jag ihop ett band runt låtarna, nu är det istället bandet som präglar låtarna.


Så okej då, Cherry Ghost är ett band. Som dessutom hoppas kunna komma tillbaka och turnera i Europa, men då som huvudakt. Med tanke på den potential som Simon och hans medmusiker visar upp, står det förmodligen inte på förrän önskningen blir verklighet.

Publicerad 5 december 2007