RICHMOND FONTAINE

Scener från ett utanförskap

"Det är de sorgsna och vemodiga låtarna jag fastnar för." Så säger Willy Vlautin, sångare och låtskrivare i Portlandkvartetten Richmond Fontaine, när han funderar på sitt eget förhållande till musik.

Text: Anders Ahlbom   

Efter att ha träffat 39-åringen inför Richmond Fontaines spelning på Berns i Stockholm och hört honom berätta om sin känsla av utanförskap, förstår jag vad han menar. Och samtidigt behöver jag ju inte gå längre än till mig själv; det är melankolin, de blå tonerna som når längst och som jag alltid återvänder till. Oavsett om det handlar om Beethoven, Frank Sinatra, Tom Waits eller The National.

Men Willy Vlautin verkar inte direkt vara någon dysterkvist. Han är tvärtom öppen, har pigga ögon och ett snett leende i mungipan under hela intervjun. Som inleds med prat om gruppens senaste skiva.

"Thirteen Cities" känns mer luftig och arrangerad jämfört med den förra, "The Fitzgerald", som var ganska avskalad. Hur kommer det sig?
- "The Fitzgerald" skulle låta stram och sparsmakad i ljudbilden. Det var ett medvetet sätt att verkligen låta historierna komma fram. Jag ville göra en skiva som levde och dog med sångernas karaktärer. "Thirteen Cities" spelades in i Tuscon, Arizona och ambitionen var därför att låta skivan färgas av det; ge den en sorts sydvästlig karaktär, ett soundtrack till den delen av USA. Och jag tycker vi har lyckats bra. Mycket tack vare de gästmusiker som medverkar, folk från Calexico och så Howe Gelb från Giant Sand.

Hur känner du för skivan nu när den funnits ute ett tag?
- Jag gillar den. Vi valde att utelämna några alltför poppiga sånger, men jag tror att det bidrog till att plattan känns så pass homogen.

- Fast det där beror lite på, om jag tycker om mig själv en viss dag kommer jag att gilla skivan också. Men om det är en dålig dag så … jag vet inte, ibland står jag bara inte ut med att höra min egen röst. Så det är inte så konstigt att jag ofta tycker att våra instrumentala låtar är bäst.

Jag vet inte om jag håller med. Kanske har Willy Vlautin ingen stor sångröst, den är ganska torr och korthuggen. Men rösten passar till Richmond Fontaines moderna countryrock, en americana där viljan att skapa stämningar genom novelliknande texter och en övergripande atmosfär är viktigare än masturbation till steelguitar.

På frågan om Willy har några egna favoritlåtar från skivan tänker han ett tag och nämner sedan "$87 And A Guilty Consience That Gets Worse The Longer I Go" och "St Ides, Parked Cars, And Other People's Homes".

- De är två sånger som jag verkligen känner mig nöjd och glad över. Jag fick fram saker i dem som jag hade funderat på och när de var klara kunde jag själv gå vidare också. "St Ides … " handlar om avundsjuka, min avundsjuka. Varför kan inte jag fixa det här med familj och ett vanligt liv när alla andra verkar kunna det.

- Det var också kul att spela in "El Tiradito". Och "The Kid From Belmont Street" där Jacob Valenzuela spelar trumpet.

Den är en av mina favoriter. Trumpeten påminner mig om Miles Davis, det där melankoliska uttrycket som finns i hans version av Cyndi Laupers "Time After Time".
- Ja, jag håller med. Jacob är verkligen skicklig, han bara dök upp i studion och gjorde sin grej och … that was it.

Men den verkliga höjdpunkten på skivan är "Lost In This World".
- Bra, bra! Eller jag menar, det var kul att höra.

Texten där känns extra personlig – precis som sättet du sjunger på. Handlar den om dig?
- Eh, jag skriver alltid om mig själv på ett eller annat sätt. För att försöka förstå mitt liv.

Frågan verkar göra Willy lite besvärad. Eller snarare diplomatiskt undanglidande. Han analyserar vidare:

- Jag ville göra "Lost In This World" en aning vag och öppen för tolkningar. Den skulle egentligen kunna handla om vem som helst som inte förstår sig på den här världen. Eller inte kan komma över en händelse. En kille som vaknar upp efter att ha varit på flykt. Från sig själv. Kanske har det hänt något med hans bror eller bäste vän eller far, och det är svårt att skaka av sig. Han ringer upp sin flickvän eller fru eller vem som helst och erkänner att okej, jag behöver någon som hjälper mig nu.

Känner du dig vilsen på samma sätt ibland?
- Absolut. Vem gör inte det? Gör inte du?



foto: www.richmondfontaine.com

Alltid på väg

I drifted and I drifted ended up in Spokane
In a one room place above a bar called The Grand
(Capsized)

I'm heading farther, heading farther now,
I'm heading farther out and away
(A Ghost I Became)

Willy Vlautin har i intervjuer berättat om sin fascination för människor som är på flykt. Människor med en rastlöshet inom sig som gör det omöjligt för dem att komma till ro. Folk som inte riktigt passar in i det gängse mönstret.

Jag frågar varför.

- Svårt att förklara. Jag har alltid varit en dagdrömmare och på något sätt varit på väg. Inombords alltså. Tänkt att livet skulle bli bättre någon annanstans, i en annan stad. Eller med en annan flickvän. Men med åren har jag lärt mig att det kan hindra en, det leder ingenstans. Jag tror det är bättre att acceptera sig själv och försöka göra något åt de saker man inte är nöjd med. Även om det är svårt att bryta ett tankemönster och att förstå sig själv och varför man gör det man gör.

- Vissa människor föds mer ensamma än andra. För mig blev just dagdrömmandet en flykt. Men när jag väl kom underfund med att det var okej att vara jag blev saker och ting lite lättare. Det har nog också att göra med åldern, det låter kanske som en klyscha men både jag och människor i min omgivning verkar ha blivit mer harmoniska med åren. Man accepterar sig själv på ett annat sätt.

Faller du tillbaka ibland?
- Det är lätt att göra det om man har min läggning. Men kanske är låtskrivandet ett sätt att kanalisera tankarna. Jag skriver ju mycket om sådana människor istället för att vara en själv.

Vad skulle du göra om du inte hade musiken?
- Antagligen jobba som målare. Det gjorde jag innan bandet blev en heltidssysselsättning. Samtidigt hade jag nog fortsatt att skriva på fritiden. Men att jobba som målare var det enda sättet att tjäna pengar, haha. Nu har jag ändå en bra situation och kan leva på musiken. Plus intäkter som kommer tack vare min bok. Jag har en flickvän men inga barn, då hade jag nog behövt mer pengar. Fast jag har köpt en häst!

Boken Willy Vlautin nämner heter "The Motel Life" och gavs ut förra året. En relativt koncentrerad historia om två bröders förvirrade äventyr i ett vintrigt Nevada. Mycket bygger på dialogen mellan bröderna. Den åskådliggör sprickorna i deras liv, men man upplever också att sprickorna fylls igen av en varm kärlek bröderna emellan. Boken har fått fin kritik i både USA och Storbritannien.

- Jag har just sålt filmrättigheterna till Alejandro González Iñárritu som gjort "Babel" och "21 gram". Jag vet inte om det kommer att bli en film, det verkar vara komplicerat och ta lång tid i Hollywood. Men jag respekterar honom som regissör och därför fick han köpa min bok.

Har du själv funderat på att skriva filmmanus?
- Faktiskt inte. Jag menar, jag gillar ju film men själva branschen verkar rätt jobbig. Det är för mycket kompromisser och orent spel. Jag håller mig till romaner, det är mitt område.

Vad läser du helst själv?
- Det finns många favoriter. William Kennedy, som bland annat skrev "Järngräs". James Welch, en Montanaförfattare med indiansk bakgrund som skrivit massor av bra noveller. Raymond Carver förstås. Han var den som fick mig att vilja börja skriva när jag var runt tjugo år. Jag såg honom som den största förebilden – som författare alltså …

En fängslande stad

Reno, Nevada. 197 963 invånare (2004). The Biggest Little City In The World. Spelstad. Men där finns inte det överflöd och den glamour som kännetecknar Las Vegas. Till Reno söker sig istället människorna med speldjävulens hotfulla skugga hängande över sig; sorgsna själar med en sista desperat önskan att kamma hem storvinsten.

Här växte Willy Vlautin upp. Och här utspelar sig många av hans låtar.

- Jag har alltid gillat att skildra min hemstad eftersom den påminner mig om mig själv, mitt liv och den jag blivit. Det är en märklig stad. Jag fascineras av människorna där, framför allt de som kommer flyttandes dit. Ofta äldre män som hamnar på motell och söker lyckan på stadens casinon. Och de blir fångade i spelet, av alkoholen och … ja, sin egen ensamhet.

- Av någon anledning kan jag relatera mycket till de här karaktärerna. Jag har alltid känt mig mer bekväm kring sådana människor än jag gjort kring de som lyckats i livet. Men där finns alltid ett pris att betala. Reno är en stad där all mänsklig svaghet kan summeras.

En rik källa att hämta inspiration ur. Men känner du dig någon gång osäker på ditt eget skrivande?
- Nej, jag oroar mig inte speciellt mycket. Jag tycker för mycket om att skriva helt enkelt. Däremot kan jag bekymra mig över om det jag skriver är tillräckligt bra, det är svårare att bedöma och tyvärr rätt viktigt i sammanhanget. Men jag tycker faktiskt att det både är lättare och roligare att skriva prosa än låtar. Låtarna kräver mer. Jag har ju ett band som är beroende av mina låtar och jag vill inte svika dem.

När skriver du?
- Det gör jag bäst hemma i lugn och ro. Ensam. På turnéer är det omöjligt att skriva låtar, det är för rörigt då. Däremot kan jag skriva prosa även under nästan alla omständigheter, jag brukar sitta med min bärbara dator även om det är folk runt omkring mig.

Hur ser framtiden ut för Richmond Fontaine?
- Just nu är det turnéer mer eller mindre konstant ända fram till oktober. Sedan kommer jag att koncentrera mig på skrivandet. Förhoppningsvis har vi en ny skiva ute om ett och ett halvt år eller så. Och så håller jag på med en tredje roman …

- Min andra bok är färdigskriven. Den heter "Northline" och jag tror att den kommer att ges ut under nästa vår. Den utspelar sig i samma värld som "The Motel Life" men handlar om en kvinna och är skriven i tredje person. Den var svårare att skriva, mest på grund av själva historien i sig själv som är mörk och brutal. Jag blev mer och mer förtjust i huvudpersonen så det var jobbigt att se hennes kamp.

Willy berättar vidare att han spelat in en hel skiva med instrumentala låtar tillsammans med Paul Brainard (som också medverkar som gästmusiker på "Thirteen Cities"). Plattan är tänkt att bli ett soundtrack till "Northline".

Sista frågan: du lär ha varit besatt av Bruce Springsteen som ung – hur är förhållandet nuförtiden?
- Ja, jag köpte "Devils And Dust" och gillade den mycket. Där fanns ju till och med en låt som hette "Reno". Jag har väl inget större intresse för hans Pete Seeger-tolkningar även om jag tycker att syftet är bra – att få folk att upptäcka gammal musik som fortfarande är relevant.
- Springsteen har väl förlorat den där riktiga skärpan, men både "Devils And Dust" och "The Ghost Of Tom Joad" var riktigt bra album. Jag uppskattar honom mest när han är ledsen och berättar sorgsna historier.

Publicerad 24 juni 2007