WEEPING WILLOWS

"Det stora allvaret är här igen"

I början av karriären fick medlemmarna i Weeping Willows böta en hundring om de log på scen. Riktigt så gravallvarligt är det inte längre, men på nya skivan, "Fear & Love", är bandet mer nedtonat än på länge. ”Cirkeln är sluten och de stora känslorna är här igen. Skillnaden är bara att jag inte behöver skita på mig för att uttrycka dem numera”, säger bandets sångare, Magnus Carlson.

Text & Foto: Michael Sandsjö  

Teatraliskt sätter Magnus Carlson höger handflata över ena ansiktshalvan och ser svårmodig ut. Han tänder en cigarett och säger:
– Nu åker Weeping-kostymen på. Partyt är över. Det stora allvaret är här igen.
Och så skrattar han.

Det har gått tre år sedan förra skivan, "Presence". Magnus Carlson säger att han är glad över att den tiden har fått gå. Att Weeping Willows behövde en paus och en distans till sig själva.
Men nu så.
Nu är tårpilarna tillbaka - till ursprunget?
– När jag började skriva låtar till "Fear & Love", för ungefär ett år sedan, var jag mycket inne på avskalad, engelsk folkrock. Jag minns att vi i bandet satt på kompisars fester och lirade Weeping-låtar på gitarr och hur jag liksom märkte att jag inte behövde skita i brallorna och stå med blåst hår för att förmedla stora känslor. Våra låtar håller utan jättearrangemang och det var skönt att känna det.

Andy Bell var av samma uppfattning. Den Sverigeboende Oasisbasisten fick frågan om han ville producera ett par av låtarna på "Fear & Love", men efter att han fått lyssna ville han göra hela skivan. Och hans vision var klar. Weeping Willows skulle tonas ned.

Bell lät rigga upp mickar på var och en i replokalen och spelade in tills det satt. Han lät rummet höras. Som i "Let It Be", eller som Magnus Carlson själv upplevde det: Weeping Willows gick från "Wall Of Sound" till inte "Wall Of Sound".
– Med Andy gjorde vi något som vi aldrig ens drömt om tidigare: vi lämnade över oss helt och hållet till en producent. "Du bestämmer. Gör vad du känner. Lär oss", ungefär.

Varje ny skiva Weeping Willows har spelat in har blivit en reaktion på den förra, menar Magnus Carlson. Han tycker visserligen att "Endless Night" egentligen bara blev en ännu mer bombastisk "Broken Promise Land", men att bandet annars utvecklats under den tioåriga karriären. Utan att för den delen sluta vara Weeping Willows, med allt vad det kommit att bli: Det blödande hjärtat. De stora känslorna. Modstulenhet under ett burget yttre.

Utvecklingen till trots och det möjligt logiska i att "Fear & Love" blev så lugn, menar Magnus Carlson att den rockiga tiden är förbi.
– Som det känns nu är "Presence" den sista ösiga skivan. Men man ska förstås aldrig säga aldrig. Det kanske kommer en dag när vi vill tillbaka dit igen.

Du sjunger annorlunda på "Fear & Love". Tar inte i på samma sätt som tidigare, tycker jag.
– Det är inte medvetet. Jag har aldrig funderat över min röst utan mest gått på känsla. Titiyo sa en gång att jag låter som jag gör för att jag är så rak i ryggen. Och så kanske det är, vad vet jag?

Rökpaus.

Solokarriären ligger på is

När Magnus Carlson släckt cigaretten sätter han sig vid datorn. Jag på knä, bredvid. Jag har precis kastat ur mig den lätt pretentiösa frågan huruvida en bra låt är en bra låt eller inte och i samma veva nämnt Alan Parson´s Project. Ett par minuter senare har Magnus köpt "Eye In The Sky" för nio kronor på iTunes. Han lyssnar. "Helt okej", tycker han, även om Englands progressiva era aldrig lockat honom. För croonern från Tumba var istället Smiths och Clash-grejen.
– Men vet du. Jag har fan till och med hittat en ELO-låt jag gillar. Så, jo, en bra låt är en bra låt, förutsatt att texten säger mig nåt.
Med nyfikna ögon följer han sedan videon till det belgiska bandet Berntholers förtjusande "My Suitor" och ler också brett åt två franska skoltjejer som fulmimar sig igenom Indochines "Partinaire Particulier".

Indochine för Magnus är barndomssomrarna i en stuga utanför Halmstad. Där köpte han "L´aventurier", men sedan dess har han knappast lyssnat ihjäl sig på de franska luggarna.

Det är mycket musik i Magnus Carlsons lägenhet. På vinyl och på cd. I tidningar, på pins och på bilder. På väggen ovanför datorn sitter ett foto på Magnus och hans bästa vän, Robban, tillsammans med Paul Weller och den brittiska musikjournalisten Paulo Hewitt.



Och så datorn. Även den är fullproppad med låtar. Magnus är en flitig iTunesanvändare.
– Jag har aldrig förstått mig på sådana där nedladdningsprogram. Limewire, eller vad de heter. iTunes funkar bra för mig. Jag köper mina låtar, bränner dem och tar med dem i ett litet case när jag ska ut och dj:a. Jävligt smidigt.

Varannan lördag driver Magnus klubben Bangers `n` Mash på Marie Laveau, tillsammans med Andy Bell och bästa kompisen Robert Plaszczyk. Och när tillfälle ges och det känns rätt, gästar han andra artister, både på skiva och på scen.
– Musik är en social grej för mig. Varför ska jag sitta hemma och vara hemlig, när jag inte är det?

Hur ser du på din solokarriär?
– Den är inte aktuell just nu. När jag gjorde "Allt är bara DU, DU, DU" var det för att engelskan började kännas som ett instrument. Jag ville sjunga på svenska för att hitta tillbaka till engelskan, kan man säga.

"Allt är bara DU, DU, DU" släpptes samtidigt som Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Magnus Carlson grät när han hörde Håkans "En vän med en bil".
– Vad fan är det här?, minns jag att jag tänkte. Det kändes som att vi hade gjort två sidor av samma Morrissey-mynt. Håkans var "This Charming Man" och min "The Death Of A Disco Dancer". Håkan är fantastisk och har öppnat så många dörrar åt andra svenska artister. Marit Bergman, Jens Lekman. Många.

Tillbaka till Weeping Willows. Varför lanseras ni inte utomlands?
– För att det krävs ett jävla engagemang för att orka med det. Och det är ju inte så att vi förväntar oss att bara kunna glida in på de stora arenorna utan att först passera ställena där publiken är på sju personer och alla är svenska au-pair-tjejer. Men vi har varit på gång. En gång fick vi frågan om vi ville vara förband till Depeche. En annan gång till Suede. Men det sket sig båda gångerna. Och allvarligt talat: vem bryr sig om ett förband? Går jag på Depeche är det ju för att se just Depeche. Men vi ska kanske åka med Moneybrother om ett tag. Vi får se.

Ser du någon gång ett slut för Weeping Willows?
– Nej. Jag ser ingen motsättning i att sjunga våra låtar som, säg, 60-åring. Så tidlösa vill vi i alla fall vara.

Publicerad 10 februari 2007