Mathias Krusell

Grandaddy – This Is How It Always Start

från ‘Just Like The Fambly Cat’
När jag kom att hitta till Grandaddy för ett gäng år sedan så blev det en ganska viktig vändpunkt för mitt musiklyssnande. Det innebar någon sorts nystart för hur jag såg på och tog till mig musik. Därför var det en speciell upplevelse att få ta del av deras sista skiva och farväl fansen. Skivan är mycket bra och lämnar åhörarna med en önskan efter mersmak samtidigt som ’Just Like The Fambly Cat’ stundtals är smärtsamt sorglig att lyssna på. Aldrig kombineras dessa två egenskaper lika smakfullt som på avslutande ’This Is How It Always Start’.

The Tyde - Brock Landers

från ‘Three’s Co’
Tidigare var The Tyde bröderna Rademakers band. Numera är en broder borta och bandet styrs istället av makarna Rademaker. Oavsett vilket så är TheTyde personliga favoriter, minst sagt. I år kom tredje skivan och den är duktigt bra. Dock når man aldrig högre än singeln och surfhyllningen Brock Landers. Den är lite som förra skivans Blood Brothers fast snabbare och mer.

Neko Case - Hold On, Hold On

från ‘Fox Confessor Brings The Flood’
En av årets bästa scenupplevelser inledes när americanadrottningen Neko Case äntrade scenen på Sticky Fingers tidigt i våras. Lika snygga som Neko Case var bra den kvällen är gitarrerna på ’Hold On, Hold On’.

Band of Horses - The Great Salt Lake

från ‘Everything All The Time’
Till en början var jag måttligt imponerad av Sub Pop-bandet Band of Horses. Det kändes inlednings som en tämligen ointressant My Morning Jacketkopia. Med tid har jag emellertid insett hur fel jag har. Bandets debutskiva är en av det här årtusendets bästa skivor.

Nobody & Mystic Chords of Memory - Walk In The Afterlife

från ‘Tree Colored Sea’
Gamla Beachwood Sparkssångaren Chris Gunst har sedan ett par år tillbaka ett band ihop med sin fru Jen Cohen (från Aislers Set). I våras släppte de en alldeles otroligt bra skiva tillsammans med beatsnickraren Nobody. På ett förträffligt sätt kombinerar Nobody och Mystic Chords Memory nytt och gammalt. En halvan av skivan handlar om land, den andra om vatten. Bara en sådan sak gör den värd att lyssa på i min bok.

The Elected - It Was Love

från ’Sun, Sun, Sun’
I vår skall tydligen Rilo Kiley släppa en ny skiva. För ungefär ett år sedan var både Blake Senett och Jenny Lewis från detta band på väg att släppa varsin skiva. Båda två var väldigt bra och båda två mottogs väl från publik och kritiker. Bäst blev det dock när Lewis gästade Sennett (The Elected) på gulliga ’It Was Love’.

Parker Lewis – Carousel

från ’No Boys Are Asleep’
Enda svenska inslaget på min årsbästalista i år. Därmed inte sagt att det inte gjordes massa bra musik i Sverige i år (Love Is All, My Darling YOU!, The Honeydrips etc). Jag blev dock extra imponerad av Parker Lewis som spred sina låtar via myspace och senare också släppte en cd-r på Kitty Litter Records. Egensinnig popmusik som aldrig försvinner in i sin egen finurlighet.

The Whitest Boy Alive - Don't Give Up

från ‘Dreams’
Om du som jag verkligen inte gillade ’I’d Rather Dance’-plågan som Kings of Convenience släppte ifrån sig några år sedan så uppmanar jag dig verkligen att inte avskriva The Whitest Boy Alive med det som. Du kommer upptäcka mycket på deras album Dreams, t.ex. att Don’t Give Up är en låt helt utan fel.

Destroyer – Rubies

från ‘Detroyers Rubies’
Dan Bejar gjorde en fantastisk skiva under namnet Destroyer i år. Redan i öppningslåten tar han tillbaka 9 minuterslåten från post-rocken. Starkt.

Jarvis Cocker - I Will Kill Again

från ‘Jarvis’
Egentligen är jag ganska måttligt imponerad av Jarvis Cockers första skiva under eget namn. Ibland känns det som att han glömt hänga av sig den där lite sunkiga, sega attityden till musik som kvävde britpoppen. Då och då skiner dock Cockers personlighet och känsla för melodier igenom. Som i I Will Kill Again där näven i vädret ständigt är närvarande.

Publicerad 15 december 2006