Mattias Nordström

Text: Mattias Nordström   

Flaming Lips - Pompeii Am Götterdämmerung

från ‘At War With The Mystics’ (Warner)
Som ett cinematiskt rullande åskväder där basen och de bombastiskt typiska Flaming Lips- synthstråkarna förflyttar kontinenter i ett rasande tempo.

Band of Horses - The First Song

från ‘Everything All The Time’ (Sub Pop)
Band of Horses har plockat det bästa från My Morning Jacket, Red House Painters och Perry Farrell. Resultatet blev årets jämnaste och bästa skiva. Ja, det låter väldigt mycket 90-tal.

The Lemonheads - Become The Enemy

från ‘The Lemonheads’ (Vagrant)
”Men det här låter ju 10 år gammalt” sa min sambo när hon hörde nya Lemonheads i höstas. Ja, det gör det.

Midlake – Bandits

Från ‘The Trials Of Van Occupanther’ (Bella Union)
Till att börja med (som förband till Flaming Lips på Cirkus) så var mina känslor blandade för Midlake. Det är en farlig balansgång de går med sin ibland alltför kompetenta musik. Osmakligt vuxna gitarrer far ibland ut på oförlåtliga utflykter. Men det finns ack så mycket vackra melodier som inte går att förkasta. Som ’Bandits’.

Jason Collett - I'll Bring The Sun

från ‘Idols of Exile’ (Arts & Crafts)
2006 har egentligen varit Broken Social Scenes hemma hos mig. Tidigare skivor från BSC och nyåterfunnen kärlek till Apostle of Hustle har toppats av att ytterligare en medlem släpper en briljant solig liten skiva på egen hand. Jason Collett blandar Neil Young och Jayhawks med sitt eget BSC-skrammel.

The Sleepy Jackson - How Was I Supposed To Know

från ‘Personality’ (EMI)
Tappade nästan andan den första gången jag hörde denna Burt Bacharach-klingande ballad. Från de betydligt smalare och skramligare låtarna på tidigare albumet ’Lovers’ var steget rätt långt till detta frossande i allt annars så förbjudna.

Nobody & Mystic Chords of Memory - Feet Upon the Sand

från ‘Tree Colored See’ (Mush)
Ok, det låter rätt daterat att på papper beskriva samarbetet mellan den allra snällaste akustiska popen och digitala beats med knaster, men Feet Upon the Sand är så förbannat mjuk och vacker att det gör ont. Satt på ett tåg genom Italien i somras och såg ut över det torra men böljande landskapet. Det återspeglade på något sätt musiken bättre än något annat. Som en livs levande musikvideo.

Yo La Tengo - The Weakest Part

från ‘I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass’ (Matador)
Yo La Tengos bästa sida är när de blandar sin ultrapoppiga ådra med sin syn av soul. Som på ’The Weakest Part’.

The Essex Green – Penny & Jack

från ‘Cannibal Sea’ (Track & Field)
En ljuvlig 3-minuterspopduett med Chris och Sasha där första raden är “It never rains in New York anymore” blir sällan dålig. 12-strängade gitarrer från mina gamla Kindercore-favoriter.

The Radio Dept. – The Worst Taste In Music (extended)

från ‘Pet Grief’ (Labrador)
På ett sätt nästan som en kusin till Flaming Lips ‘Pompeii Am Götterdämmerung’ ovan. Johan Duncansons ödsliga sång omges av de allra sorgligaste melodier en svensk fått fram ur en laptop i år.

Annat stort under 2006:
’Å vi e AIK’ på Råsunda, Sufjan Stevens, refrängen i Lemonheads ’Let’s Just Laugh’, Peter, Bjorn & John – Paris, Roddy Frame – Western Skies, The Tyde – Separate Cars, Mamma Rademakers tårta, Great Lakes, Flaming Lips på Cirkus, Allsång på Debaser.

Och så årets största upplevelse (och bästa födelsedagspresent) alla kategorier: Emil och Malin från Loney, Dear live på min 30-årsfest. Tack för i år och god jul och allt det där. Vi ses nästa år igen. Då fyller Revolver hela 8 år!

Publicerad 15 december 2006