Patrik Edvardsson

Text: Patrik Edvardsson   

Justin Timberlake - My Love

Från skivan “FutureSex / LoveSounds” (Jive)
Årets tappa-hakan-låt var utan tvekan My Love, visst trodde jag mycket på Justins skiva, men att den skulle vara så här bra var det inget som kunde förbereda mig på. Trots att My Love är överspelad så blir jag lika upprymd varje gång jag hör den, en modern klassiker.

Hets - Du är också dum

Från skivan ”Hets” (V2 / Bonnier Amigo)
Det var kanske låten Ulf som gav Hets mest uppmärksamhet under sommaren, men det är DU är också dum som är utropstecknet. En låt som på samma sätt som Håkan Hellströms Nu kan du få mig så lätt borde bli signaturmelodi för ledsamma farväl. Markus Krunegård visar återigen att han är en av Sveriges bästa popmusiker.

Phoenix - Second To None

Från skivan “It’s Never Been Like That” (EMI)
It’s Never Been Like that innehåller så mycket sprudlande popmelodier att man nästan blir matt. Men precis när man trodde att de hade kramat ur alla de där melodierna som The Strokes för länge sedan slutat spela, så kommer Second To None som tionde och sista spår, och det är en sån där låt som får mig att vilja gå ut och springa, långt.

I’m From Barcelona - Ola Kala

Från Skivan ”Let Me Introduce My Friends” (Dolores / EMI)
Den bästa, största och mest innerliga feelgood kören jag hört sen några kanadensare sprang omkring i färgglada nattlinnen och sjöng Hold Me Now.

Emil Jensen - Hur lyckliga kan vi bli?

Från skivan ”Orka Då” (Adrian Recordings / Border)
Jag såg Emil både på Hultsfred- och Arvikafestivalen i år, båda gångerna fångade han mig totalt. Med skivan Orka Då tog har han tagit ett steg mot större frågor, mindre personligt, men starkare. Det är fantastiskt med människor som har något viktigt att säga och vet precis hur dom ska säga det för största möjliga respons. Precis en sån person är Emil Jensen.

Josh Rouse - Jersey Clowns

Från skivan “Subtítulo” (Nettwerk / Playground)
Egentligen är jag lite besviken på senaste skivan från Josh Rouse, men Jersey Clowns fångade mig redan första lyssningen. Precis som Charles Bukowski fångar Josh Rouse i Jersey Clowns andra sidan av den amerikanska drömmen, om förlorarna, de som är förda bakom ljuset. Ensam med sin gitarr kommer Josh närmare den känslan än någon annan i år.

Belle & Sebastian - For The Price Of A Cup Of Tea

Från skivan “The Life Pursit” (Rough Trade / Border)
2006 var ett fantastiskt år för gitarrpop med solsken i ögonen. Belle & Sebastian var kanske bandet som gjorde det allra bäst, For The Price Of A Cup Of Tea är flöjtar, gitarrer och en sån där refräng som smälter snö och gör att blommorna blommar, som en modern Idas sommarvisa.

The Magic Numbers - Take A Chance

Från skivan “Those The Brokes” (EMI)
Det är egentligen otroligt hur bra Magic Numbers lyckades med sin andra skiva, men tanke på att den låter precis som deras debut. Ändå har jag inga invändningar alls, Take A Chance är hoppande, bubblande och fylld med all den ödmjukhet som gör Magic Numbers till det gulligaste popbandet i västvärlden.

Peter Born & John - Up Against The Wall

Från skivan “Writer’s Block” (V2 / BonnierAmigo)
Årets bästa skiva blandade så mycket fina popmelodier, handklapp, visslingar och andra ljud så att jag blev stum. Jag valde den avskalade Up Against The Wall, men det mesta, från sommarflörten Young Folks, till weekedromantiska Paris 2004 är fantastiskt fina poplåtar.

Whitest Boy Alive - Don’t Give Up

Från skivan “Dream” (Service / Border)
Årets starkaste enskilda musikögonblick i en låt är 47 sekunder in i Don’t Give Up, då Erlend Oye sådär löjligt vackert och försiktigt sjunger ”Give Me A Reason To Stay Constantly Ignored”. Allt Erlend fingrar på blir till guld, Whitest Boy Alive är inget undantag.

Publicerad 15 december 2006