Kristofer Andersson

Musikåret 2006 definieras för mig bäst av TTA:s spelning på klubb Audiofon i Stockholm. Svettigare, kortare eller sexigare blev ingenting. En halvtimmes studie i popmusikens viktigaste byggstenar: hunger, eskapism och snygga kläder. Annars hände väl mest det att jag aldrig lyssnat på så mycket egenutgiven musik som nu. De tio bästa, utan rangordning:

The Tough Alliance - 25 years and running

(”New waves”, sincerely yours)
Inga var ens i närheten: det är är sången jag kommer att älska tills jag dör.
En ren uppvisning i pophistoria och ett aldrig sinande flöde av kreativitet.

Rex the dog - maximize

(”Maximize”, kompakt)
När ”minimal” blev ordet för sommaren, dök världens mest uträknade Rex the dog upp och tryckte ner så mycket han kunde i sju minuter. Det var (och är) en helt brutal singel.

Ring Snuten - Mellanstadiediscot

(myspace.com/grundlagen)
Jag är ju så svag för sådant här. En vän röst, 80-tal och en tonhöjning. Det låter precis som titeln antyder.

Yelle - Je Veux te voir

(” Je Veux te voir”, source etc./EMI)
Få pratade om den: alla som hörde den älskade den. Möjligen att den är lite väl mycket reklam-electro, men det skiter jag i. Rumpdansen föddes med den här.

Van River - Kill The disco

(”Kill the disco”, Boxer)
Alldeles för svulstig och publikfriande. Dessutom har den gett mer än en människa bilder av tribaltatueringar på Ibiza. Men ingenting maximerade förfesten på samma sätt. Och ingenting drog upp mig ur meningslösheten på samma kraftiga sätt.

Hot Chip - I was a boy from school

(”The warning”, EMI)
Något överskattad skiva, men den melankoliska stämningen blev aldrig starkare än på det här spåret. Fick mig att gå med Turtles-ryggsäck och titta ner i gruset igen.

The Studio - West side

(”West coast”, information)
Egentligen hade jag kunnat ta vilket spår som helst från den här skivan. En uppvisning i mjukt sex, Karibien och dollar. Från Göteborg.

DJ Drama & Lil Wayne - Gettin some head feat. Pharell

(”Dedication 2” (mixtape), Gangsta Grillz)
Inget var släpigare, smutsigare och roligare än det DJ Drama spottade ur sig i år.

Morrissey - Life is a Pigsty

(”ringleader of the tournamentors”, Sanctuary)
Kom ihåg dina rötter, sa alltid Mormor. Morrissey är mina rötter. Lika vacker, välformulerad och klar som alltid. Livet är en svinstia.

Booka Shade - In white rooms

(”Movements”, Kompakt)
Den minimalistiska vågen nådde kulmen med ”In white rooms”. Lika dyster, vacker och lågmäld som vad som helst på The Knifes ”Silent Shout”. Fast bättre.

Publicerad 15 december 2006