Jonas Solberger

Text: Jonas Solberger   

Ulf Lundell – 10 %
(Lazarus, Rockhead)
Lundells produktivitet är imponerande. Vad som är ännu mer imponerande är att det mesta han släpper ifrån sig också håller hög klass. Jag kunde ha valt någon låt från hans andra släpp detta år ”Högtryck”, som är en bättre skiva, men det fick bli denna mästerliga elektriska ballad. Fyllskallarna längst fram, som ber Lundell ”komma igen”, har återigen inte fattat något.

Shooter Jennings – 4th of July
(Put the O back in country, Universal)
Traditionell country som låter fräsch och modern. Waylon Jennings son släppte en alldeles utsökt platta och visade att arvet har förts vidare med värdighet.

Rolling Stones – Let Me Down Slow
(A bigger bang, Virgin)
Gubbarna var tillbaka med sin första skiva på åtta år och förväntningarna stegrades när folk med insyn började prata om “bästa skivan på 20 år”. Så släpptes plattan och ALLA började säga samma sak. Men vaddå då? Det är ju den bästa skiva bandet gett ifrån sig sedan ”Tatoo You”. Det är denna raka, enkla, fantastiska poplåt ett exempel på.

Hellacopters – (Hey) I’m in the band
(Rock n’roll is dead, Universal)
Även Nicke Andersson vet om att Stones har släppt sin bästa platta på länge. Men det har hans eget band också gjort. ”Rock n’roll is dead” visade just motsatsen. Rocken lever och frodas och Hellacopters är bättre än någonsin. Det är lite Stones, det är lite country, det är lite soul men det är mycket Hellacopters och det är alldeles strålande.

Kathleen Edwards – Somewhere else
(Back to me, Zoe)
Eller “Pink emerson radio” eller titelspåret eller kanske allra mest “Summerlong”. Kathleen Edwards dök på nytt oväntat upp med en fullträff till skiva och besökte Stockholm i valborg för en spelning på Debaser. Båda gångerna rös jag av välbehag över resultatet.

Weeping Willows – Brighter day
(Singles Again, Grand)
Sveriges bästa band var tillbaka med en samling i höstas. Samlingar brukar inte vara några större händelser eftersom alla släpper dem. Men när Weeping Willows släppte sina singlar på nytt gjorde man det också med en hel skiva med rariteter och två nyinspelade låtar. Då är det svårt att inte falla.

Solomon Burke – I got the blues
(Make do with what you got, Sony)
Nej, Solomon Burke kunde inte överträffa “Don’t give up on me”. Men var det någon som trodde att han skulle kunna göra det? Vad vi alla vet är att han kan göra fantastiska versioner av redan fantastiska låtar. Precis som han gjorde med denna Rolling Stones-låt från ”Sticky Fingers”.

Moneybrother – Blow him back into my arms
(To die alone, Burning Heart)
Innan “To die alone” släpptes läste jag en ljummen recension av plattan. Jag visste direkt att recensenten hade fel, vilket bekräftades när jag hörde skivan. Moneybrother ägde den svenska musikscenen i år, både på scen och skiva. Det visste jag redan innan jag började våndas över att konserten på Cirkus var utsåld. Jag fick till slut en biljett, och en version av ”Blow him back into my arms” som nästan fick mig att börja gråta.

Club Killers – Tighten Up
(Two nights with … , Burning Heart)
Sällan har ett så intelligent hobbyprojekt sjösatts som Club Killers. En gång i månaden får de Debaser att nästan gunga ner i Slussen. På skiva är inte magin lika påtaglig, men come on katten, det svänger ju! Sahara Hotnights-Maria sjunger ska på samma sätt som hon annars sjunger. Uppbackad av ett suveränt blås svänger det mer än en slalombana.

Laleh – Invisible (My Song)
(Laleh, Lost Army)
Laleh och Sahara Hotnights-Maria (med band) på två olika scener samtidigt. Nej, det var inte lätt att välja den där kvällen på Storsjöyran. Det blev bara två låtar Laleh. Efter att ha hört Lalehs mångsidiga debutalbum ångrar jag mig, åtminstone lite.

Publicerad 13 december 2005