Christoffer Kittel

Text: Christoffer Kittel   

Jeans Team - Moara Mea
Från 'Musik von Oben' (Pluxemburg)
Pluxemburg-tyskarna är väl inte direkt kända för att vara jämna. Desto mer sticker deras mästerverk ut. I år i form av en högst märklig och stolpig electrohistoria, med lika delar kaxig öststatsrap och barnsliga melodier och syntar.

Animal Collective - Banshee Beat
Från 'Feels' (Fat Cat/Border)
Att kunna förklä musik i så tunga och tydliga stämningar är få förunnat, och hela 'Feels' är dränkt i drömska skogar. Suggestiva hymnen 'Banshee Beat' maler fram som ett organiskt tåg, på en gång låter det obehagligt och sagolikt när Avey Tares viskningar möter den snyggaste tolkningen av en fågelflock som jag någonsin hört. Givetvis är en flock av sagofåglar.

Jenny Wilson - Summer Time - The Roughest Time
Från 'Love and Youth' (Rabid/Border)
Sveriges mest spektakulära debut var också årets mest väntade succé. Eller åtminstone visste vi att Jennys första soloprojekt skulle bli ambitiöst och annorlunda. Och hon lyckades sannerligen kombinera skaparglädje med finfint hantverk.

Sam Prekop - Something
Från 'Who's your new professor' (Thrill Jockey/Border)
Amerikas lenaste postrock-röst tar fram det finaste när han ger sig ut på solo-utflykter. Det är precis hit The Sea and Cake alltid försökt komma, men så här nära den perfekta blandningen av Chicagojazz och tillbakalutad pop har vi sällan varit.

Clap your hands say yeah - Is this love?
Från 'Clap Your Hands say yeah'
En riktig fildelnings-framgångssaga. 'Is this love' är bara en av många fantastiska retrolåtar i modernt snitt som CYHSY med till synes enkel hand slängde ihop på sin egenutgivna debut, som blev så populär utan något skivbolags hjälp att de spelade på Street i Stockholm häromveckan. Vacker indierock som väcker hopp om framtiden.

Deerhoof - Spirit ditties on no tone
Från 'The Runners Four' (Kill Rock Stars/Border)
För andra året i rad platsar crazy-rockarna på min årslista. Det var inte alls meningen, men när 'The Runners Four' innehöll så sjukt många riktiga dängor var det svårt att ignorera dem inför summeringen. 'Spirit Ditties' står dessutom ut med sitt blytunga riff och sina lekfulla kast. Ingen kan leka med pomusik utan att förlora coolet som Deerhoof.

I'm from barcelona - We're from Barcelona
Från 'SING!! With I'm From Barcelona'
Då och då behöver vi oss en rejäl påminnelse om hur enkla saker och ting egentligen är. Snacka ihop ett band på krogen, skriv enkla nanana-låtar och spela in när det är som roligast. Då blir det så här lysande bra.

Vitalic - Trahison
Från 'Ok, Cowboy' (PIAS/Playground)
Inte sedan Mylos debut har jag hört dansmusik som så tydligt är på väg någonstans. Blandningen av retroknep och moderna sound är lika strålande som förmågan att sno och förädla, utan att egentligen avslöja sig själv. Pascal Arbez skapar den perfekta kopplingen mellan det Daft Punk som ännu inte blivit, det M83 som inte riktigt vågat, alla som har råd med häftiga syntar utan att ha talang och alla som har talang men slösar bort den på något så banalt som en gitarr.

Sleater-Kinney - Modern Girl
Från 'The Woods' (Sub Pop/Border)
Årets lägerseldshymn kom något oväntat från Sleater-Kinney, som med 'The Woods' visade att det verkligen inte är dags att räkna ut de gamla indierävarna. Fuldistat munspel och ett riktigt indiecrescendo på slutet. Jag kan se framför mig det smutsiga folket med svarta jeans veva med armarna i massor, och jag står med dem.

Publicerad 13 december 2005