Erik Rosenberg

Text: Erik Rosenberg   

William Elliot Whitmore - The Buzzard's Won't cry
Från 'Ashes To Dust' (Southern Records)
Det finns faktiskt inte några ord för att beskriva hur bra det här egentligen är. William E:s undergångsballad skulle nog toppa min lista även om det handlade om att utse det senaste decenniets bästa låtar.

Shooter Jennings - 4th of JulyFrån 'Put the 'o' back in country' (Universal)
Det finns många exempel på artister som fått jobba en hel karriär i uppförsbacke bara för att de råkar ha eller ha haft en känd far eller mor. Det kommer inte att hända Shooter. Han har faktiskt potential att bli större än Ol' Waylon.

Billy Joe Shaver - Jesus Christ Is Still The King
Från 'The Real Deal' (Compadre/Border)
Det finns uppenbarligen fortfarande såväl rum som behov av gospel 2005. Billy Joe is very much alive, och har än en gång tagit sig i kragen och börjat leverera. Väldigt Carter Familish.

Greg Trooper - No Higher Ground
Från 'Make It Through This World' (Sugar Hill)
Jag tycker fortfarande att skivan I sin helhet var rätt kass. En knapp handfull spår var ändå lyssningsvärda, och No Higher Ground är rent av riktigt, riktigt bra. Klassisk country, klädsamt avskalat från Nashvilska popinfluenser.

Andi Almqvist & The Employees - Boneyard Blues
Från 'Can't Stop Laughing' (Rootsy)
Andi Almqvist är årets bästa ambassadör för Svensk country. Ibland faller han ut lite väl mycket ur ramen och hänför sig åt gubbig bluesrock, men Boneyard Blues håller även med internationella mått.

Thåström - Om Black Jim
Från 'Skebokvarnsvägen 209' (Universal)
Överlag var skivan en besvikelse. Trots att legenden från Rågsved odiskutabelt är den meste rockstjärna vi fått fram i det här landet, utnyttjar han utrymmet på albumet till slätstrukna visförsök som pendlar mellan väl godkänd till hyggligt bra. Det finns två undantag. 'Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce är mörk, långsam rock i den skola som 'Pimme' bemästrar in i minsta detalj. Den hade väl platsat på vilket som helst av hans soloalbum, utan att för den skull vara ett mästerverk.
'Om Black Jim' är än bättre. Redan när de första raderna i texten levereras, inser du att Thåström lagt upp sig på obduktionsbänken, redo att lämna ut sig själv. Här är han i kvalitetshöjder som står sig väl i jämförelse med det bästa han någonsin skapade med Imperiet. Fast denna gång med en bra och tidlös produktion i ryggen. När Thåström är som bäst kan han skapa svenskspråkig rock som faktiskt är helt jävla unikt fantastisk.

Johnossi - There's A Lot Of Things To Do Before You Die
Från 'Johnossi" (Rekord/Border)
Jag brukar närma mig hajper med ett stort mått av skepsis. Det är mer regel än undantag att det är mer rätt än bra. Johnossi är ett enda stort undantag. Den sjävlbetitlade skivan är tveklöst årets svenska debut, och Theres A Lot Of Things.. är så bra så jag blir knäsvag när jag för säkert hundrade gången i år lyssnar igenom den. John och Oskar är något av ett svenskt White Stripes, fast bättre.

Subsonics - Good Half, Bad halfFrån 'Die Bobby Die' (Munster/Border)
Rockens innersta själ levereras av USA:s just nu coolaste band på dryga minuten. Rockin' Clay Reed och hans polare har insett att man inte kan fejka rock'n'roll. Det här är på riktigt.

Millencolin - Farewell My HellFrån 'Kingwood' (Burning Heart)
Hårt och mörkt är inte direkt något som Millencolin laddat sitt varumärke med under karriären. Farewell My Hell är hård, mörk och skitbra.

The Accidents - Afterburner
Från 'Poison Chalice' (Burning Heart)
Som av en händelse råkar oljeraggarna Accidents trummis också lystra till namnet Jennings. Förnamn 'Ric Rebel'. Kunde de spela ännu snabbare skulle det antagligen fortfarande låta bra. På ett föredömligt sätt har de limmat ihop rockabilly, punk, och surfkörer till en av årets hårdaste rocklåtar.

Publicerad 13 december 2005