Johan Orrenius

Text: Johan Orrenius   

Nyligen såg jag om The filth and the fury – Julien Temples mästerliga film om The Sex Pistols. I filmen säger Johnny Rotten att han som ung Pistol i 70-talets Strejkengland var förbannat trött på alla popartister som bara sjöng om trevliga saker. "I want you to know that I love you baby" säger Rotten med fjollig ironisk röst. Hur töntigt som helst och värt att ändras på. So: "I want you to know that I don't care!"
Det låter så klart både rimligt och coolt. Jag vill ju också känna så, som Rotten. Men så tittar man på de låtar man valt att döpa till Årets bästa. Inte särskilt många kan anses vara coola, nästan alla handlar på något sätt om kärlek. It say's something to me about my life.

The Embassy - Some Indulgence
Från 'Tacking' (Service/Border)
I alla tidningar jag öppnar, i alla skyltfönster jag slänger blickar på, möts jag av Torbjörn Håkanssons ljusblå lammullströja. Jag har kommit att bli jävligt trött på den tröjan. Some Indulgence är det svårare att tröttna på. Hela Tacking är fin, men varje gång de där stönen träffar mina öron övertygar de mig om att Some Indulgence är The Embassys största stund.

The Magic Numbers – I see you, you see me
från 'The Magic Numbers' (Heavenly Recordings)
Skivan är i sin helhet lite för trevlig för att jag ska hålla den som en av årets bästa. Men i små doser är det ljuvligt, och den här duetten är bara såååå fin.

Håkan Hellström – Hurricane Gilbert
från 'Ett kolikbarns bekännelser' (EMI)
Inte så mycket hattåblås, inte så mycket dansatillsjagdör. Desto mer skadade hjärtan och Hellströmsk eftertänksamhet. Ett kolikbarns bekännelser känns som skivan som blev till efter det att alla fester tagit slut. Det är uppriktigt, beroendeframkallande och smärtsamt. Och allra ondast gjorde Hurricane Gilbert.

John Legend – Ordinary People
från 'Get Lifted' (Sony/BMG)
John, din fantastiska låt om att det kanske ändå är bäst för er att gå varsamt fram kändes som en scen mellan Jude Law och Natalie Portman i Closer. Det gick åt helvete för dem, men hur gick det för er? Blev det live and learn eller crash and burn? Kanske både och.

Bloc Party – Like eating glass
från 'Silent alarm' (Wichita)
Hårt och mjukt, varmt och kallt – Bloc Party gav oss allt på en och samma gång, särskilt i skivans öppningsspår. När man i slutet av Like eating glass stod framför sina föräldrars hallspegel och skrikmimade "We've got crosses on our eyes!" kändes det inte ens fånigt. Och så blir det ju inte sämre av att veta att han som ylar så där brittiskt heter Kele Okereke. Fick jag byta namn med någon skulle Kele ligga bra till

Modest Mouse – Float on
från 'Good news for people who love bad news' (DualDisc)
Awright!

Antony & The Johnsons – Fistful of love
från 'I am a bird now' (Secretly Canadian/Rough Trade/Border)
En näve full med kärlek gick till attack från ett otippat håll. Det var inte en hiphopare som var kungen i New York i år – det var en transa vars vapen var en röst som fick mig att vilja gå i kyrkan igen.

Suburban kids with bliblical names – Noodles
från '#3' (Labrador)
Skulle lika gärna kunna vara Little boys in the ghetto, Trees and squirrels eller Shitty weekend. Haningenördarnas debutalbum var, när den kom, så svår att sluta lyssna på att den fuckade upp mina tentor. Textraderna och rimmen ("Outside the pizzeria had someone written I love Maria") är nästan lika fina som Jens Lekmans.

Babyshambles – Albion
från 'Down in Albion' (Rough Trade/Border)
Från Carlos Barat via Kate Moss till ett band som ingen jävel på NME brytt sig om om det inte vore för sångaren. Någon gång under (ännu) ett kaotiskt år hann Pete Doherty med att skriva det här guldkornet. Lugn men ändå störig. På ett bra sätt.

Boys – I am saving you for later
från 'In Loch Ness' (Smashing Time/Border)
Och att något (Boys) eller någon (Erik Gregorsson) låter nästan som Morrissey är ett problem exakt varför då? Jag föll bort någonstans på vägen.

Publicerad 13 december 2005