FRANK SINATRA

Sinatra på allvar

Frank Sinatra krisade ordentligt i slutet av sextiotalet. Men precis som många andra stora konstnärer lyckades han utnyttja sitt inre kaos för att skapa en rad starka skivor. Revolvers Anders Ahlbom tipsar om Sinatras mörkare skivor.

Text: Anders Ahlbom  Illustration: Sophie Mauleon Larsson   

Vem kan egentligen motstå Frank Sinatra? Ol' Blue Eyes. The Chairman of the Bad. Mannen som sjöng med lika mycket honung som bourbon i strupen. Nej, har man bara något som helst intresse av musik är New Jersey-sonen lika självklar som parmesan till pasta.

Problemet är bara att bekantskapen i många fall stannar vid en samlingsplatta. Med de mest kända låtarna. Och det är synd, för det finns så mycket mer att upptäcka.

Frågan är bara hur man bäst botaniserar i en skivproduktion som sträcker sig från fyrtiotalet fram till 1994 då den sista officiella plattan 'Duets II' släpptes.

Den blå perioden

Ett tips är att upptäcka Sinatras sena sextiotal. Orsakerna är flera. En är att han här närmar sig den samtida musikens uttryck. Inte för att Sinatra direkt rockar loss, men på en rad skivor är soundet klart uppdaterat och påminner till exempel om hur Walker Brothers lät under samma era.

Men den största behållningen är emellertid den isande blå klangen som genomsyrar många av skivorna från perioden. Skoningslös och vidunderlig. Och med en blick in i Sinatras liv under den här perioden är det inte svårt att förstå varifrån de vemodiga känslorna hämtades.

Vilse i tillvaron

Det spelade ingen roll att Frank Sinatra fick hela Las Vegas att gå i spinn under sessionerna på klassiska ställen som The Sands och Ceasar's Palace. En bit över femtio kände han sig alltmer mer vilsen i tillvaron. Professionellt hade han redan bevisat allt. Privat var det inte något genidrag att gifta sig med den över trettio år yngre skådespelerskan Mia Farrow. Och mycket riktigt stod det inte på förrän äktenskapet var över. Under samma period låg dessutom Sinatras egen far för döden.

Det gick alltså att hamna i en medelålderskris trots att man var en av världens mest kända sångare.

Rekommenderad lyssning

I dottern Nancys bok "Frank Sinatra – min far" säger mannen själv följande:

Om sången klagar över en förlorad kärlek, känner jag smärtan djupt inom mig. Jag kan själv känna förlusten och jag ropar ut ensamheten, bitterheten, smärtan …

Så: läge att kanalisera kaoset i musiken. 1968 kom "Cycles", producerad och arrangerad av Don Costa som skulle följa Sinatra under många år framöver. Bland numren finns Joni Mitchells 'From Both Sides, Now' och Jimmy Webbs vackra ballad 'By The Time I Get To Phoenix". Arrangemangen bygger på gitarrer, bas och trummor med stråkar lagda i lager ovanpå. Mycket går i moll, men här finns också uppsluppna spår som 'Moody River' och skivans avslutning, countryklassikern 'Gentle On My Mind'. Även om de enskilda delarna är starkare än helheten är "Cycles" en fantastisk skiva. Med ett mycket snyggt omslag.

På "My Way", som gavs ut 1969, drar Frank Sinatra vidare längs den inslagna vägen. Här finns till exempel covers på Beatles 'Yesterday' och Simon & Garfunkels "Mrs Robinson'. Skivan gav också Sinatra hans största hit i och med titellåten – som faktiskt hade kunnat heta 'Even A Fool Learns To Love' och haft David Bowie som textförfattare. Låten var nämligen skriven på franska i original och översattes i flera versioner inför Sintras inspelning. Men Bowies version ratades. Tagen ur sitt sammanhang är låten förstås mer än lovligt sönderspelad och uttjatad. Mitt på den här skivan blir stämningen en annan när Sinatra inleder med de sorgsna raderna "And now the end is near and so I face the final curtain". Höjdpunkten på skivan är dock den känsliga tolkningen av Jacques Brels "If You Go Away".

"A Man Alone", även den från 1969, är en verklig juvel i Sinatras medelålderskrona. Förmodligen den allra mest värdefulla. Låttitlarna säger det mesta om stämningen: 'The Single Man', 'Lonesome Cities', 'Empty Is' … Just den sistnämnda har ett talat intro som är fullständigt knäckande; lyssna hur Sinatras darrande röst nästan stockar sig under frasen "Me? Don't ask me about empty … ". Musiken är nedtonad och cool, men dramatiken lurar bakom varje hörn. "A Man Alone" känns som det definitiva soundtracket till singellivets berg-och-dalbana.

"Watertown" från 1970 är en temaplatta i ordets rätta bemärkelse, och har kallats Sinatras mest ambitiösa projekt under hela karriären. Alla låtarna specialskrevs för projektet. De målar upp historien om en man vars fru har lämnat både honom och barnen. Detaljrikedomen på skivan är imponerande – både musikaliskt och textmässigt. Och med vilken kraft Sinatra sjunger! Sånger som 'For A While', 'Michael & Peter' och 'Lady Day' blir till blödande sår på en man som alltså i det verkliga livet själv hade skadeskjutits av ett havererat äktenskap. Kanske var "Watertown" för radikal till och med för de mest inbitna beundrarna; kanske nådde den inte fram till den yngre publiken. Någon försäljningsmässig succé gjorde plattan tyvärr inte.

Året därpå meddelade Frank Sinatra att han tänkte dra sig tillbaka. I en effektfull final under en välgörenhetsgala släckte man ned allt ljus förutom en spotlight på Sinatra själv. Den sista sången var 'Angel Eyes' som avslutas med raden "Excuse me while I disappear". Och det gjorde han.

Det skulle dröja fram till 1973 innan Frank Sinatra stod på en scen igen.

Publicerad 20 oktober 2005