STARS

Kärlek, sex och död

Revolver har träffat trummisen Pat McGee och sångaren Torquil Campbell i Stars för att prata om kärlek, sex och död, men mest kärlek.

Text: Patrik Edvardsson   

Stars är ett av många band som klumpats ihop i den våg av kanadensiska indieband som hittat till Sverige på senare tid. Med tidlösa popmelodier, blandat med elektroniska inslag, stråkar och vacker sång är bandets tredje skiva "Set Yourself On Fire" en av de bästa popskivorna som släppts i Sverige i år.

Vi träffas på ett varmt Münchenbryggeri en solig dag i juli. Stars har spelat i Malmö och Göteborg och är väldigt nöjda med hur det gått hittills, så allt borde vara bra. Det är det inte. Under morgonen har flera bomber detonerat i London och Torquil är, precis som många andra musiker på festivalen, orolig över vänner han har där. Trots detta sitter han tillsammans med Pat och låter sig bli intervjuad.

Hur tycker ni att festivalen varit hittills?
– Riktigt bra, öppnar Pat. Sonic Youth har imponerat mest, jag såg dom senast 1989 och de är ännu bättre och mäktigare nu, det finns många bra band med.

Torquil tycker att det känns lite som en hippiefestival, vilket kanske inte är så konstigt när band som CocoRoise, Devendra Banheart och Joanna Newsom delar utrymmet med mer traditionella indieband som Bloc Party och Teenage Fanclub.

Kan ni berätta lite om historien bakom Stars?
Torquil tittar med uttråkad blick mot Pat och frågar om han kan ta det den här gången. Pat, som har en blå minimohikan som sitter som en liten Roger-Pontare-möter-discopunk-plutt på det annars rakade huvudet nickar och sätter igång:

- Stars startades för sex år sen i Williamsburg, New York av Chris Seligman och Torquil, som vid den tiden var kämpande skådespelare/musiker. De bestämde sig för att spela in en skiva i deras sovrum som blev Stars debutskiva "Nightsongs", en otroligt bra skiva om man tänker på vilka resurser de hade. För att kunna spela musiken live så satte de ihop ett band, det var så Evan (Cranley) och Amy (Millan) kom in i bandet.
Efter det flyttade bandet till Montreal eftersom New York "was killing them" och för att hitta något nytt och få lite perspektiv på saker och ting. Det var då jag träffade dem och hamnade i bandet. Efter det spelade vi in ytterligare ett album - "Heart" - som också fick bra recensioner, trots att vi inte hade några pengar eller resurser då heller. Som tur är fick vi möjlighet att spela in vårt senaste album i en studio och vi fick även stöd från vårt skivbolag och kanadensiska staten.




Hur stödde den kanadensiska staten er?
Det tog lång tid, men de ger stipendier till band som de tycker gör bra grejer, det är i princip på det sättet alla kanadensiska band överlever, förklarar Pat medan Torquil fortfarande ser frånvarande ut.

Ert skivbolag Arts & Crafts är ganska känt här i Sverige, där band som Broken Social Scene och Feist bland annat ligger, vad är så speciellt med bolaget?
Torquil, som fram till nu mest suttit och stirrat apatiskt rakt fram med ett glas apelsinjuice i handen vaknar plötsligt till:
– Det är människorna, företaget är bara ett namn. De är väldigt speciella och har hållit på under en lång tid utan att någon brydde sig om det. De har lärt sig att göra det av rätt anledning och ger oss musiker mycket frihet, något som var väldigt viktigt för oss i Stars. Att de hållit på länge betyder också att vi kan lita på dem och inte behöver oroa oss för att klara oss ekonomiskt, vilket är väldigt skönt. De är väldigt speciella och fantastiska människor.

Jag har hört att ni i Stars är involverade i Broken Social Scene också, berätta lite om det.
– Vi spelar med dem ibland, Amy och Evan spelar ofta med dem, vi är goda vänner.

Kanada som musikland har fått mycket uppmärksamhet de senaste åren med band som Arcade Fire, Junior Boys och Hot Hot Heat bland annat. Har Kanadas musikscen utvecklats mycket på senare tid eller är det bara något som media vill skapa en bild av?
– Jag tror att den är bättre, säger Torquil. Det har alltid funnits bra musik men nu kan folk börja leva på sin musik och det hänger ihop med den uppmärksamhet vi får i media som leder till att vi säljer fler album. Men det kommer inte att hålla speciellt länge. Om sex månader kommer kanske ett band i Australien få samma fråga, så det går i cykler det där.

Är ni oroliga vad som händer när mediahypen försvinner?
– Nej, jag tycker att det ska bli jätteskönt faktiskt, säger Torquil.

Men ska man verkligen kalla det för en scen, känner ni andra kanadensiska band bra?
– Ja det kan man säga, fortsätter Torquil. Kanada är ett gigantiskt land med väldigt få personer som håller på med popmusik, så börjar man umgås i de kretsarna så kommer man att lära känna många av medlemmarna i banden. Eftersom vi bor i Montreal så umgås vi bland annat med The Dears, The Stills och Arcade Fire som alla bor i samma område. Och Hot Hot Heat träffar vi ganska ofta när vi är ute och spelar. Men det är inte så att vi sitter tillsammans på ett café och skriver vårt "indiemanifest" för Kanada, vi spelar bara musik.

Så det är inte bara något media hittat på?
– Nej, vi är väldigt involverade i The Dears och Broken Social Scenes liv eftersom vi gjorde mycket tillsammans innan folk började bry sig om oss. Vi snackade upp varandra i intervjuer och gjorde musik tillsammans och så. Sen är många av mina favoritband kanadensiska, Junior Boys senaste tycker jag till exempel är en av de bästa i år och Caribou som spelar här på Accelerator är riktigt bra så det finns mycket bra musik i Kanada.

Er senaste skiva "Set Yourself On Fire" släpptes förra året i Kanada och det är intressant att se hur folk försöker att beskriva er musik. Jag läste i dagens DN om er konsert i Malmö, ungefär så här skrev den journalisten: "de (Stars) lyckas skapa popmusik med både intelligens och känsla, på senaste skivan hittar man influenser från hela pophistorien från My Bloody Valentine till Alphaville via the Smiths".
-Alphaville!? utropar Pat och Torquil i mun på varandra och skrattar.

Håller ni med om beskrivningen?
– Ja, det var snällt av honom att säga. Alphaville var lite oväntat, men jag kan förstå det, säger Torquil.

Hur brukar ni själv beskriva er musik när ni träffar folk som aldrig hört er?
– Jag brukar säga att vi spelar romantisk rockmusik, väldigt traditionell instrumentering och försöker göra det så tydligt som möjligt, inte för att det är så man ska göra popmusik, utan för att vi i Stars fungerar bäst så. Vi vill kommunicera vårt budskap så tydligt som möjligt och försöka beröra människor, och det tror jag folk har försökt göra väldigt länge. Det är musik man kan använda i livet, när man diskar eller kör till jobbet, berättar Torquil.

Jag håller verkligen med när ni säger att ni vill berätta något, nästan varje låt på albumet känns som en historia, samtidigt känns det väldigt personligt. Torquil, när du skriver låtar, kommer det från egna erfarenheter eller är det påhittade historier?
– 99 procent av fallen har inget med mina egna erfarenheter att göra, det är bara historier och sånt jag snappat upp från andra människors historier och tankar om händelser. Jag tror att det enda jag är bra på i livet är att förstå drama och att se ögonblick i människors liv som är dramatiska, så jag exploaterar det enda jag har, min känsla för dramatik när små beslut påverkar människor så mycket. När man exempelvis har väntat flera år på att säga något viktigt till någon, vare sig om det är en snäll eller elak sak så påverkar det livet och jag tror att popmusik handlar om att fånga det ögonblicket. Det är mycket svårare att förstå sina egna handlingar än andras, därför tror jag inte jag skulle kunna skriva om mina egna erfarenheter.

Flera av låtarna på "Set Yourself On Fire" som exempelvis "Your Ex-lover is Dead", "Big Fight" och "What I'm Trying To Say", behandlar förhållanden som rasar samman, var det ett tema som ni redan innan ni spelade in albumet ville ha?
– Jag ville göra en skiva om sex och död, jag tror att relationer kommer in i det, säger Torquil.

Så vad du siktade på var egentligen en låt som "First Five Times" (en låt som handlar om fem olika ställen man kan ha sex på)?
– Haha, precis, det var det jag siktade på. Jag tror att människor styrs av deras behov av kärlek, vad de än gör i livet så tror jag att deras handlingar präglas av kärlek eller en brist av kärlek, och det är det enda som motiverar oss. Hat och våld, som vi såg idag, tror jag kommer från en brist av kärlek. De har ingen kärlek i deras själ, då tror jag man byter ut det till en "kärlek till Gud" eller några filosofier men det går inte att byta ut riktig kärlek. Jag tror att det därför är många av mina låtar handlar om det eftersom det är det enda som betyder något egentligen.

Det låter nästan som om din bild av kärlek är ganska deprimerande om man lyssnar på skivan.
– Nej, absolut inte. Jag är jättekär och är i en bra relation, men jag tror att något som alla människor delar är känslan av hur det är att få hjärtat krossat av den vi älskar och det är en väldigt universell känsla, det är något folk skrivit om hur länge som helst. Jag har inte hört en enda poplåt på 40 år som inte handlar om kärlek, ändå klassas vi som ett "lovesong band" medan andra inte är det. Jag har svårt att förstå det.


Live på Accelerator the Big One


Jag tror att det hänger mycket på att ni har två sångare, då blir relationen mellan man och kvinna mycket tydligare och jag tycker att det är något som gör att texterna bli mycket starkare.
– Ja det är något vi ville, säger Torquil. Att båda parterna får komma till tals så att det inte blir navelskådande, utan man får bådas sida av en händelse.

Jag tror också att det gör att det känns så nytt, eftersom man får en ny vinkel på klassiska kärleksproblem.
– Precis, det är kul att du säger det, jag tror att många kan känna igen sig i låtarna oberoende vilken sida man står på.

Så hur ser framtiden ut för er?
– Det ser riktigt jobbigt ut, vi kommer att turnera fram till jul. Jag skulle helst sluta turnera och spela in en ny skiva men det kommer inte att hända på ett tag. Men i januari är vi klara och då ska vi inte turnera på ett tag, fortsätter Torquil.

Vad är bäst och sämst med att vara ute på turné?
– Det bästa är att spela inför folk som spenderar tid och pengar för att komma och kolla på oss och försöka förstå vad vi vill säga, det är en väldigt stark känsla och det är ett verkligt privilegium att kunna göra det. Det värsta med att turnera är allt annat, i princip… man lever så tätt inpå varandra att man nästan glömmer bort vem man själv är, det är något jag tycker är väldigt jobbigt.

Har ni börjat tänka något inför nästa skiva?
- Jag har tänkt lite på det men jag tror att jag behöver leva ett normalt liv ett tag innan jag vet vad jag vill skriva om, menar Torquil. Jag vill inte göra en skiva om hur det är att vara på turné för det är inget som folk kan relatera till. Jag vill inte göra en skiva om hur hårt det är att vara en rockstjärna. Jag tycker sån skit är totalt ointressant.

Senare på dagen spelar Stars på Accelerator the Big Ones utomhusscen. Det är brutalt varmt och Pat får ha en handduk på huvudet för att inte bränna sin kala hjässa. Bandet ger ett rastlöst och lite valpigt intryck där Torquil ryckigt hoppar runt på scenen, där Amy Millan (som delar på sången med Torquil) försöker få fart på sin vackra röst och där basisten ser ut som en korsning mellan den vapenkåta polisen i Polisskolan och Rambo. Men ambitionen finns där och de recensenter som avfärdar dem som spexiga missar nog poängen lite. Istället är det befriande att se ett band som vågar klä sig personligt och inte försöker ge intryck av ett stilmedvetet kollektiv. Stars är individer och det är just där magin föds på skivan, i skarven mellan manligt och kvinnligt, mellan lust och begär.

Publicerad 7 oktober 2005