Chips Kiesby har spelat rock i många år nu. Förutom att styra det aldrig avsomnande bandet Sator mot en ny skiva har han ägnat de senaste åren åt att producera några av Sveriges bästa rockalbum.

Text: Erik Rosenberg   

Från början var det meningen att det skulle bli en intervju med någon i Sator, om bandet Sator. Det utvecklade sig även till en intervju om skivproduktion.

Chips Kiesby är idag en av rocksveriges mer upptagna aktörer. Han har skapat sig ett namn genom att dela frontmannaskapet i aldrig avsomnade Sator med Kent Norberg, och varit gitarrist åt Thåström på två plattor och tre turnéer. Dessutom börjar han bli en av Sveriges mer etablerade rockproducenter; 2004 har han bland annat hunnit med Wilmer X, Millencolin, Sons of Cyrus och Captain Murphy.
– Det är fullt kaos, jag hinner inte med allt. Det har blivit så att Sator har fått backa lite. Vi har fortfarande en vecka kvar innan nya skivan är färdig.

Inspelningarna av "den nya skivan", 'Basement Noise', gjordes sommaren 2004. Sedan har det varit tyst om skivan.

– Ja, sen har vi inte gjort nåt mer på den, förrän två dar här i december. Nu är det väl en mer verklig plan att den skall vara ute innan nästa sommar. Den här sommaren alltså. /.../ Det är ju inte så jävla mycket kvar. Det är ju redan en skiva; det är lite körer och lite tamburiner, och lite kosmetika.
Det är mer tillbaks till någonstans kring 'Stock Rocker Nuts'-plattan [Sators andra album från 1990] ungefär. Inte så mycket experimentlåtar som det var på den senaste plattan. Vi har fått det ur oss i alla våra sidoprojekt. Nu är vi tillbaks till det vi är bäst på. Vi hade som regel att det ska vara material som vi kan spela live. Efter förra skivan kunde vi knappt spela en låt när vi skulle ut på turné; "Näe, det här kan jag inte. Det här funkar inte". Så vi har haft det som grundregel; vi kör ju någon ny låt lite då och då och provar om det funkar.

Det har gått väldigt lång tid sedan senaste fullängdaren, och det nationella medieintresset för Sator har varit minst sagt lågt de senaste åren. Medlemmarna har fortsatt att träffas till och från, för att genomföra spelningar, och medverka på inspelningar av olika slag. Sator har i formell mening aldrig varit nedlagt.

- Nej, vi kröp väl ner under en sten bara, och gömde oss lite, ett tag. Till dess det kändes roligt igen, men vi har ju hela tiden gjort spelningar, någon om året så där. Jag räknade ut hur många låtar vi har släppt de senaste åren, när man börjar titta på utländska singlar och samlingsplattor och sånt. Det är ju typ 25-30 låtar. Vi har ju i princip gjort två album, fast ingen vet om det.

Sator har förutom ett oräkneligt antal singlar, EP:s, splitskivor och inspelningar för allehanda samlings-, hyllnings- och jubileumsskivor också hunnit med sex fullängdare, debuten 'Slammer' 1988 inräknad. När den skivan släpptes hade Chips Kiesby redan nära ett decennium som artist bakom sig, i bland annat Sator Codex och Skandal. Dessutom har han nu passerat 15 år som producent.

- Det första producentjobbet, om man räknar bort Satorgrejer, var ju Psychothic Youth någon gång 89-90. Det var för att de frågade mig; jag hade inte en tanke på att producera. Sen frågade dom, och jag sade att "ja,det kan jag väl göra". Sen frågade Nomads på grund av Psychothic Youth-plattan. Sen frågade nästa på grund av Nomadsplattan, sen har det bara blivit fler och fler.



Chips är noga med att poängtera att han som producent har en aktiv roll i skapandet av ett album; det handlar inte om att bara sitta bakom glasskivan och ställa reglagen på rätt nivå.

- Jag ser det mest som min uppgift att förverkliga bandets visioner. Det är alltid deras skiva före min skiva; men sen är man ju inte helt objektiv. Jag har ju min musiksmak som gör att man kan säga att "den där idén är väl inte så bra". Det är väl svårt att veta…det är ju ett utbyte av idéer hela tiden. Man försöker trigga igång idéer. Jag försöker alltid få bandet att komma med idén istället för att jag gör det. /…/ Det händer ju i varje produktion att man inte är överens. Blir man helt låst och kanske inte kan komma överens, då är det alltid bandet som har rätt. Ovillkorligen. Kan inte jag övertyga dem om att de har fel så kanske de har rätt.

Jag frågar också Chips om han är beredd att såga låtar om han inte tycker att kvaliteten på bandets material håller.

- Absolut. Det är en av de viktigaste grejerna man har att göra, att ifrågasätta materialet. "Är den verkligen så bra, den här, eller är den bara kul att spela?" Det kan vara svårt själv som låtskrivare att märka att ens låt kanske inte är så bra som man tycker själv. Det är lättare för någon utifrån att ifrågasätta lite.



Det senaste året har Chips arbetat med såväl nyare band som Captain Murphy, som rutinerade artister som Wilmer X och Millencolin; de sistnämnda har flera gånger gått ut och berömt Chips insats som producent. Vad är det som skiljer sig i arbetet med debutanter mot etablerade akter?

- Det är både lättare och svårare samtidigt att jobba med ett band som har gjort många skivor. Dels kan det ju vara så att de har fastnat i idéer om hur man ska göra allting, "Så här brukar vi göra", men samtidigt har de ju rutin och blir inte så lätt stressade. Man har nog mer fördelar. Jag har inte varit med om att samarbetet inte fungerar. De har ju bett om hjälp, så då måste de ju ha något förtroende för dig. Det är inte skivbolaget som har tvingat på dem något namn. Sånt händer väl också, men så jobbar inte jag i alla fall. Jag skulle aldrig gå in i en produktion om man inte känner att bandet har fullt förtroende för dig.
- Sen är de ju ganska olika de skivor jag gjort. Jag gjorde ju Wilmer X precis innan [Millencolin]. De två skivorna var ju helt olika sätt att arbeta på, och sånt tycker jag är roligt. Det är ingen fabrik där man går in och gör samma sak om och om igen. Man måste lägga upp en ny plan för varje skiva, hur man skall nå fram till målet.



Foto: Ola Solving


Chips tycker också att hans roll som producent också lyft honom i det egna skapandet som musiker. Dels genom rent tekniska detaljer som upptäcks i de produktioner han anlitas till, men också i interaktionen med andra musiker.

- Vare sig man vill eller inte, så går det ju in någonstans. Man lyssnar på skivor som de vill spela upp, som man kanske inte har lyssnat så mycket på förut. Sen går man ju in i olika folks tänkande, hur dom skriver låtar. Något av det där måste ju bli kvar någonstans. Jag tror att det breddar dig musikaliskt, även om man inte kan peka direkt på att man skrivit en "Nicke Andersson-låt".

Det är inte speciellt konstigt att Chips referens landar med Nicke Andersson, 'Nick Royal' i Hellacopters. Det är nämligen Hellacopters som är nästa uppdragsgivare i producerandet. Därefter väntar Sators skivsläpp, och på det en turné.

- Det är ju därför man håller på med musik, det är ju för spelningarna först och främst. Däremot blir det väl kanske mer utspritt. Att man kör torsdag, fredag, lördag. /…/ samtidigt tror jag faktiskt att det blir bättre spelningar också när man kan ta de här bra dagarna. Man slipper måndagar i småstäderna.



Chips Kiesby är en av Hultsfredsfestivalens mesta besökare. Under åttio- och nittiotalet var det inte många gånger han missade sammankomsten vid sjön Hulingen.

- Nej, jag missade en. Alla andra spelade vi på. Jag har missat två totalt. I somras kunde jag inte åka, på grund av barnen. Kent [Norberg, Sator] har inte missat någon. Till sommaren måste man ju dit. Jag vet inte hur många gånger det blir faktiskt. Vi måste ha spelat tio gånger i alla fall. Jag har svårt att tänka mig vilka som skulle ha spelat fler gånger. Tar vi med våra sidoband då har ingen någon chans, tror jag.

Egentligen var det nästan en fråga som var för uppenbar för att över huvud taget ställa; som att fråga en hockeyspelare 'Hur känns det?' efter en match. Men visst frågade jag: "Hultsfred då. Blir det något i år?"
- De har jubileum. Det vore nästan konstigt om inte vi skulle spela då.

No shit?

Publicerad 11 januari 2005