BERGMAN ROCK

Bergman Rock

(Silence/Border)

2003

I ärlighetens namn var inte mina förväntningar så högt ställda. Det var ju trots allt ett tag sedan bob hund hade skakat om mig med sin finurlighet och smart sammanfogande av vitt spridda referenser. Det var ett tag sedan de skrev en låt som knockade mig på ända. Visst har de haft ett antal upplyftande stunder, inte minst senast med den stökiga 'Den där nya som skulle vara så bra'. Men mycket mer än ett stillsamt dragande på smilbanden har de inte åstadkommit på vad som känns som mycket, mycket länge.

Och det är inget som man håller emot dem. Givet den suveräna självinsikt som bandet visat upp under sin "mognadsperiod" inte minst genom namnet på förra skivan (och även den tidigare nämnda singeln) berättigar dem till minst fem års credgaranti, men framförallt visar det att "gubbarna" trots allt har en väldigt avslappnad inställning till sitt musicerande.

Men det är just det som gör att jag ändå är lite förvånad över Bergman Rock.

Inte själva grejen, jag tycker att det är otroligt beundransvärt med ambitionen att bryta sig loss från sig själv och försöka hitta en ny sida av sitt skapande efter så många år, ännu mer så när försöket görs med samma konstellation. Identitetsgränserna tycks för medlemmarna själva vara självklart uppdelade, och det är en god ansats.

Det jag är förvånad över är hur dåligt de lyckades.

Kanske gör man sig själv en otjänst när man ser Bergman Rock som mer än ett litet sidoprojekt till bob hund, som ändå är det stora monstret med järnviljan i sammanhanget. Det är kanske lite för lätt att göra Bergman Rock till ett nytt band, som på något sätt med hjälp av bob hunds medlemmar ska återuppfinna bob hunds musik helt utan referenser till detsamma.

Redan i den första minuten är man tillbaka i bob hund-land och man känner sig hemma lika snabbt. Nu är 'Wake up-call' kanske inte den bästa öpnningslåten om målet verkligen var att skilja de två banden åt för lyssnaren. Med små anfallande trumfill och barnsliga syntmelodier som fullkomligen skriker "bob hunds nya låt" är det inte lätt att hålla sig ifrån jämförelsen. Det kanske inte någonsin har varit meningen att de två halt ska skiljas åt, men jag har åtminstone fått uppfattningen att det är mer än den engelska sången som skiljer Bergman Rock från sin svenska kollega.

Oundvikligen har jag flera gånger lyssnat på skivan som om den vore "den nya bob hund-skivan som skulle bli så bra". Och som sådan blev den ju tyvärr inte så bra. Receptet är beprövat, ingredienserna i stort sett desamma, men utan de spetsiga smakerna och framförallt utan den tidigare så tydliga viljan och nerven i musikerna. Det känns helt enkelt som om de själva inte är riktigt nöjda med sina låtar, och därför har de bara spelat med ett halvt öra i studion.

Det tydligaste exemplet på detta måste vara 'Help the band'. Låten släpptes på online-skivbolaget Hypermusic redan 2000 och gav då med sin ruffiga luftighet stora förhoppningar inför den kommande satsningen på Bergman Rock. När skivan nu väl släpps nästan fyra år senare har låten spelats in igen och första gången kände jag knappt igen låten. Visst är det samma låt, men allt det som gav den liv och karaktär då är nu bortskalat och studiofierat. Vill ni egentligen ha hjälp? Tänker jag och spolar vidare till nästa låt. Förvånande nog återstår då bara en låt, för de tio föregångarna har inte lämnat tillräckligt starka intryck för att definiera sig själva som egna spår.

Okej, riktigt så intetsägande kanske det inte är. Det är trots allt Thomas och gänget som spelar, och de kan sin grej jävligt bra. Men de kan den lite för bra, om du frågar mig. Det tycks inte finnas en syntslinga, en ackordföljd, ett trumcrescendo eller ett udda refrängkast som bandet inte nästlat in sig i förr. Inte en enda låt som man inte hört förr. Ofta ligger fokus på instrumentala partier, vilket jag tycker är positivt, inte minst med tanke på hur illa Thomas Öbergs sång och texter transfereras till engelska motsvarigheter. Men det enda som tydligt fastnar på upplevelsehinnan är en bild av hur de nästlat in sig i komplicerade jam-sessioner i replokalen och aldrig lyckats reda ut det hela och skapa några riktiga låtar. Men eftersom de är så duktiga på det de gör så har det på något sätt blivit låtar av det hela i alla fall. De är helt enkelt för bra för sitt eget bästa.

Kanske har de inte alla varit lika överens i sina ambitioner, eller kanske har de haft olika grad av passion för projektet. Någon slags diskrepans gör sig tydlig genom hela skivan, och det stör inte bara upplevelsen av Bergman Rock, det sänker tyvärr också förväntningarna inför eventuellt framtida material från bob hund.

Det gör inget om bob hund spelat färdigt för oss. De har gett oss så otroligt mycket så att det räcker för all framtid, känns det som. Men det är synd om de fortsätter upprepa sig själva, för då förstörs till slut även originalupplevelserna, och det blir svårare att förlåta.

Christoffer Kittel - 22 december 2003