DEPECHE MODE

Exciter

(Mute/Playground)

2001

Jag har alltid varit avundsjuk på Martin Gore. Hans förmåga att förädla känslor och göra dem till sång och text, står över många andra konstnärers förmåga. Jazzen har Miles Davis och depprocken Robert Smith, och det är alltid samma sak som gäller - att suga tag i, blotta och förödmjuka lyssnaren genom att ogenerat tala till ens innersta. Den förmågan har gjort att Depeche Mode har lyckats sälja 20 miljoner album och skaffat sig otroligt stor skara hängivna fans. Det är duktigt gjort. Eftersom man aldrig har sålt sig, alltid följt det egna, har de blivit ikoner för flera generationer. Men nog med klyshor. 'Exciter' är ett skittråkigt album, långt ifrån det som en gång gjorde Depeche exceptionella och intressanta för oss som tror oss veta vad uttrycken betyder.

'Exciter' saknar friktionen, förmågan att ge låtar som inte följer ett givet vers-refrängmönster. Inte för att det saknas, men nu har det istället blivit veka kopior på material som redan gjordes för tio år sedan. Dave Gahans röst är förvisso bättre utnyttjad, oerhört varierad i jämförelse med 'Ultra' från 1997, men låtarna gör inte rösten rättvisa, eftersom materialet är för slätstruket och framförallt alldeles för svävande.

Det mörka, dova som varit ett signum för Depeche Mode under 90-talet har bytts bort och tenderar att beröra det som är patetiskt. Det som en gång var gjort med kraft och geist är försvunnet, ersatt med ett förvånat "vad?".

'Exciter' är trots sin blekhet inte alltigenom en besvikelse. Förstaspåret 'Dream on' är precis så elak som Depeche Mode mår bra av att vara, 'I feel loved' är ett ganska roligt och dansant spår. 'Freelove' är ett vackert bidrag som skär längs ryggraden. Producenten Mark Bells (LFO, Björk-producent) fingertoppskänsla har gjort att spåren låter, för att använda ett slitet uttryck, fräscha. Martin Gores texter ger som alltid ett sting i maggropen. Det elektroniska ljudlandskapet är vackert, men alldeles för konstruerat för att övertyga. 'Exciter' blir ett streck i hjärt-lungmaskinen.

Som en av dem som följde varenda steg Depeche Mode tog ser jag nu med blöta ögonvrår hur de har skapat ett avskedsbrev. Avundsjukan är utbytt mot sorg. Det här inte vad jag ville, men det var vad det blev. Tack för allt, och hej då.

Farid Mädjé - 19 maj 2001