BJöRN KLEINHENZ

Yeah baby Whoohaa

(Johnny Bråttom)

2003

För ett par år sedan slogs jag hårt av en våg med singer/songwriter. En period lyssnade jag knappt på annat än dystra sångare/sångerskor ackompanjerade endast av en gitarr eller ett piano. Under denna period var melankoli från artister som Nick Drake, Tom Waits och Gustaf Kjellvander från Songs of Soil det bästa jag kunde tänka mig. Mitt lyssnande gick gradvis vidare från att ha tidigare varit fokuserat på duktiga låtskrivare (som de tre ovanstående) i avskalad sättning till att tyvärr bara handla om avskalad sättning. Till slut blev det så för mig att låtarna kom i skymundan för den karaktäristiska produktionen och de ensamma pianona och gitarrerna.

Inte helt oväntat så började jag tröttna på singer/songwriter-genren, jag hade helt klart förätit mig på nedtonade arrangemang och klagande sång. På grund av denna överdosering har jag tills nu ignorerat alla rapporter om nya lovande gitarrplockare. De senaste månaderna har jag stött på några nya svenska soloartister som väcker hopp igen, som återigen får mig intresserad och engagerad i genren om men inte med samma besatthet som för ett par år sedan.

De relativt nya, svenska singer/songwriters jag talar om är: omsusade José González, tidigare Hederos & Hellberg-sångaren Mattias Hellberg, Björn Kleinhenz (vars debutalbum jag just nu håller på att recensera) och snart albumaktuella Thomas Denver Jonsson. Denna kvartett av manliga sångare (som alla förhoppningsvis kommer släppa solodebuter under sensommaren och hösten) har under de senaste tre-fyra månaderna gjort storartade intryck på mig genom antingen skivsläpp eller livespelningarna. Jag ska inte tala för mycket om dem som grupp, utan istället koncentrera mig helhjärtat på Kleinhenz debutskiva, för mer information om de övriga refererar jag dock till redan publicerade eller kommande recensioner/intervjuer med dessa gossar.

Sölvesborgaren Björn Kleinhenz debutalbum 'Yeah baby whoohaa' är en imponerande bred låtsamling där ett omfattande spektra av talang visas upp. I inledande 'There Goes the Night Again' skapar Kleinhenz en lätt suggestiv nattskildring med hjälp av Martin Gustafsson (trummor), Stefan Holmberg (gitarr) och Per-Ola Eriksson (bas). Låten innebär en långsam inledning på skivan som dock skapar ett intresse med det melodiska klanget och den invagande stämningen. I den följande låten 'Let Them Down' är Kleinhenz ensam och sköter alla instrument själv. Även här finns en stark stämning, dock blir låten efter ett par albumgenomlyssningar mest ett mellan spår som kommer innan ett av albumets höjdpunkter, helt akustiska 'Before They’re Gone'. En stark melodi med en text som Kleinhenz presenterar med imponerande känsla.

Went to see my brother, cause he had some hard time
I wanted be there right by his side
Went see my papa, try to do so every year
The only change is the color of his hair

Ooh, how long
Before they’re gone?
Ooh, how long
Before they’re gone?

På efterföljande 'Too Strong' är kompbandet (större delen av dem i alla fall) tillbaka igen. Det som slår mig med denna låt är att Björn Kleinhenz visar en ny sida av sin röst. När jag hört honom live tidigare har det enda som stört mig varit att hans nasala röst kan bli lite jobbig i längden. På denna lätt solskensdoftande (kanske är det fel av mig att få solskenskopplingar till denna låt eftersom han faktiskt sjunger "Summer’s long gone". Men jag kan inte hjälpa det) låt ger Kleinhenz ifrån sig en mer varierad sånginsats, en mjukare och klarare röst. Efter detta är det återigen dags för en av albumets starkaste låtar, Elliot Smith-poppiga 'Into the Gloom' kompad av gitarrplock, trummor och klockspel.

Her eyes makes my heart crumble
Her smile makes my feet stumble
Into her room and into the gloom

'Into the Gloom' är en solklar bit som förenar en lätt monoton sånginsats med en svävande popmelodi.
Kleinhenz går vidare med 'Yeah baby whoohaas' kortaste spår. En pianobaserad drömsk bit på 1 minut och 31 sekunder kallad 'Hoovering', lysande faktiskt. Vidare följer två låtar som till en början kändes ganska intetsägande men som de senaste lyssningarna har växt mer och mer. Gungande Start växer som sagt mer och mer och är snart uppe i samma klass som inledande 'There Goes the Night Again'. Jag är dock mer förtjust i den melodiskt arrangerande 'Let’s Try' som i kombination med Kleinhenz ljusa röst för en att tänka på hur Neil Young skulle låta i ett piggt ögonblick. Efter första versen kommer en snygg gitarrslinga in som jag förknippar med New Beginnings blommiga omslag till skivan. Kanske borde 'Let’s Try' därför varit titelspår till albumet.

Efterföljande 'How Long is the Night' är en av de absolut bästa låtarna på Johnny Bråttom Records nya samlingsskiva 'Svensk Populärmusik Volym Två'. Där den inledande 'There Goes the Night Again' målar upp en ensam, desperat och ängslig natt så är natten i 'How Long is the Night' ödslig, lika ensam men rogivande. På denna bit är Kleinhenz röst släppande och lite slö, något som förstärker den ödsliga nattstämmningen ytterligare.
Kleinhenz röst är ytterligare lite släppigare på åttaminutersdängan 'Diana'. En hypnotisk berättelse som smyckas av en slidegitarr som kompletterar den rytmiskt plockande akustiska gitarren. Samtidigt som trummor och bas med en lunkande takt gör låten ännu mer släpig och hypnotiskt gungande. Ungefär fem minuter in i låten ändras dock karaktären och instrumenten försvinner. Endast elgitarren och basen finns kvar och de bygger tillsammans upp en final som verkar ha som syfte att avsluta skivan. Den pulserande gitarren fortsätter och snart kommer trummorna tillbaka igen och sen kommer också körerna in. På ett nästan klassiskt sätt förvandlas en långsamt lunkande låt till en maffig explosion som efter att ha nått som klimax går tillbaka till låtens ursprungstema, inte helt olik Ed Harcourts 'Beneath the Heart of Darkness'.

Skivans final nås på 'Diana' men det följer ett spår till. Den avslutande 'A day and a night' verkar spegla en morgon med en daggstänkt melodi ackomanjerad av fågelkvitter. En värdig avslutning på en storartad debut.

Mathias Krusell - 24 augusti 2003