DWIGHT YOAKAM

Population: me

(Audium/Playground)

2003

Jag brukar hävda att Dwight Yoakam är den enda nutida countryartist jag helhjärtat kan rekommendera, även för de som normalt inte lyssnar på denna musikstil. Han har enligt min mening aldrig släppt en dålig platta, och trots stora kommersiella framgångar har han aldrig förlorat sin äkthet och trovärdighet.

Musikaliskt har Dwight alltid varit starkt förankrad i rötterna, vilket i hans fall innebär genuin honky tonk-country med Buck Owens så kallade 'Bakersfield sound' som huvudsaklig inspirationskälla. Visst har han flirtat med andra genrer - från 60-talsinfluerad pop till bluesrock till gospel - men han har aldrig förfallit till utslätad cross-over. Textmässigt har han hållit sig till klassiska countryteman. Mycket brustna hjärtan och olycklig kärlek förstås, men också jordnära betraktelser av vanliga människors liv i det stora landet i väster. Och tack och lov har han aldrig gjort några sådana där vidriga, sentimentala fosterlandshyllningar som förpestar många moderna countryplattor (speciellt sedan 9-11).

Min uppfattning att Dwight Yoakam aldrig gjort en dålig skiva står fast även efter att jag lyssnat på 'Population: me'. Visserligen är öppningen svag. 'The late great golden state', 'No such thing' och 'Fair to Midland' är dussinlåtar som verkar ha skrivits med vänsterhanden. Inte direkt dåliga, men ganska trista och intetsägande. Men från och med fjärde spåret lyfter det åtskilliga nivåer.

'An exception to the rule' är en typisk Yoakam-komposition där han på ett utmärkt sätt förenar country med melodiös, 60-talsinspirerad pop. Titelspåret är nyskrivet, men skulle mycket väl kunna vara en uppdaterad version av någon Jimmie Rogers-klassiker från countryns barndom (och detta är i högsta grad menat som ett positivt omdöme). Willie Nelson-duetten 'If teardrops were diamonds' är en countrysnyftare av klassiskt snitt medan 'I´d avoid me too' är en snygg 50-talspastisch. Till och med tolkningen av Burt Bacharachs gamla 'Trains and boats and planes' håller. Denna låt, som kan tyckas vara urtypen för sval, sofistikerad schlager-pop med jazztouch, visar sig överraskande fungera riktigt bra i ett bluegrass-betonat arrangemang där ljudbilden domineras av mandolin och akustisk gitarr.

Bortsett från de menlösa inledande spåren har jag egentligen bara en invändning. Varför har inte Pete Anderson fått större utrymme? Anderson har som producent och sologitarrist varit Yoakams trogne vapendragare sedan hans debut i mitten av 80-talet. Hans fantastiska gitarrspel har satt en extra guldkant på alla Dwights tidigare skivor. Men här får han inte mycket plats att glänsa. Är Yoakam rädd att någon annan ska konkurrera om stjärnstatusen? Eller har Pete Andersons kreativa glöd slocknat?

Men okej, nog med klagande. 'Population: me' är en klart godkänd Yoakam-platta. Den är i och för sig inget mästerverk, men den ligger ändå flera klasser över det mesta som ges ut i denna genre.

Rolf Hansson - 26 juni 2003