MITCHELL BROTHERS

Dressed for the occasion

(The Beats)

2008

BETYG:

Tony och Teddy Mitchell bevisar mycket med sitt senaste album. Mest anmärkningsvärt är att de äntligen har släppt sin ovana att hålla radioteater innan varje stycke musik. Det var just de små bitarna av "lustig" dialog, ibland uppåt halvminuten, som gjorde det annars väldigt lyckade debutalbumet "A breath of fresh 'attire" svårt att lyssna på upprepade gånger. Det blev helt enkelt ett ständigt förbispolande av kusinernas (ja, de är inte bröder) putslustiga dialoger, något de nu besparar oss. Visst måste de vitsa lite ibland, men då är de snälla nog att ha välformade melodislingor i bakgrunden.

Vidare understryker de sin förmåga att skriva texter om vadhelst som faller dem in. Albumet börjar med "Sole mate", en välskriven kärlekshistoria mellan en man och hans sneakers, fortsätter med en beskrivning hur man imiterar Michael Jackson och behandlar sedan superhjältar, bröllop och husdjur i nämnd ordning. Alltså anammar de den goda traditionen inom brittisk hiphop att inte försöka beskriva något illusionsghetto utan behandlar saker de vet något om. Däremot kan man se att då de förr blandade glada episoder om fyllor med lite seriösare stycken om socialbidrag och dåligt bemötande i affärer, handlar det numera om det enkla livet i majoritet med två spår om droger och vapen på slutet.

Detta är troligtvis omöjligt att komma ifrån, The Mitchell Brothers har växt till sig på hiphop-scenen och de meddelar det själva genom slutspåret "Slap my face" – ett samarbete med Franz Ferdinand där den skotska gruppen bidrar med riff och refräng och hjälper till att bygga något som helt klart blir snäppet bättre än det mesta av albumet. För det är just i refrängerna som svagheten ligger, de är oftast framnynnade av Mitchellkusinerna som tyvärr inte besitter någon vidare sångförmåga, och framför allt på sistone ingen vilja till melodisk innovation. Tyvärr framförs också dessa refränger både som intro, upprepade mellan korta verser och sedan även som outro.

Hade Franz Ferdinand fått göra varje refräng och ersätta några utav de överanvända syntarna och ljusa gitarrerna hade detta blivit årets album, en mashup som helt klart hade överskuggat Aerosmith/Run-D.M.C. och Linkin Park/Jay Z, men nu får Mitchellkusinerna istället falla tillbaka på ordvitsarna och det interna käbblet vilket verkligen inte är lika underhållande.

Anders Utbult - 6 januari 2008