RYAN ADAMS

Cold Roses

(Lost Highway)

2005

BETYG:

Efter endast en halv genomlyssning på Ryan Adams nya dubbelalbum 'Cold Roses' så står det klart att 'Love Is Hell' från 2003 är centralpunkten i hans solokarriär. För trots att utvecklingen, ljudbildmässigt, i och med 'Cold Roses' har gått långt tillbaka, ända till 90-tals alt.countryn på Whiskeytowns näst sista skiva 'Strangers Almenac', så genomsyras ändå skivan av texter, fraseringar och en stämning som osar 'Love Is Hell'.

Tyvärr är detta är lite av ett problem för Adams karriär. Inte för att tendenser från 'Love Is Hell' är något dåligt i sig utan för att fans och kritiker (speciellt kritiker) överlag önskar att Ryan Adams koncentrerade sig på att göra en kopia av sin solodebut 'Heartbreaker' istället för att vältra sig mer i sorgsenheten från 'Love Is Hell' (en skiva som i min mening fick orättvist dåligt rykte då den sågades av bara farten med 'Rock’n’Roll'). Men så kommer det nog aldrig bli och jag personligen har inga större problem med detta.

Visst är 'Heartbreaker' Ryan Adams helt klart bästa skiva men det har flera gånger visat sig att denna artist är en minst sagt besvärlig människa (USAs svar på Karlsson på taket som Mattias Hellberg en gång sa) och att han behöver utrymmet att ge fritt utlopp för sina idéer, hur tokiga och olyssningsbara ('Rock’n’Roll' någon?) dessa än kan vara. Ett tecken på att Ryan Adams skivbolag Lost Highway insett detta är att de lovat Adams att han skall få släppa hela tre skivor detta år och det är nog ingen vågad gissning att åtminstone ett av dessa album förmodligen kommer låta ganska hemskt.

Men 'Cold Roses' är inte det albumet. 'Cold Roses' är nog nämligen åtminstone den näst bästa skiva som hittils kommit ur Adams solokarriär. Här har han lyckats blanda avskalad melankoli med charmigt svajig gubbrock, på ett sätt som påminner en del om Neil Young, ibland till och med inom samma tre minuter. Som i 'Cherry Lane' där Adams växlar mellan att i inledningen entusiastiskt sjunga falskt och i refrängen mumla självömkande rader.

Well, me move into a house down on Cherry Lane
And watch the world go by
Am I missing a page
I wanna be the one who walks you home
Who walks you home tonight

Temat i 'Cherry Lane' är ett som går igenom nästan hela 'Cold Roses', funderingar kring en etablerad kärleksrelation och hur man hindrar denna från att påverka en destruktivt. Något som märks tydligt i låttiteln 'How Do You Keep Love Alive' eller i texten till 'If I Am a Stranger' (b-sidan från singeln Ryan Adams släppte i vintras på sitt eget bolag Pax American som här spelats in i en helt ny tappning).

If all this love is real, how will we know
If we’re only scared of losing it
How will it last
If I am a stranger now to you
I will always be
I will always be

Trots att detta är en 18 spår (19 och man räknar med det helt onödiga bonusspåret) lång dubbelskiva så är ändå låtmaterialet ändå väldigt bra. Det finns en och annan dalgång, titelspåret är till exempel ingen höjdare, men topparna är båda fler och framförallt högre. 'Sweet Illusions' är något av det bästa som skrivits och spelats in av Adams, singeln 'Let It Ride' har potential att spelas in hel del ute och på radio, 'Dance All Night' är en gammal livefavorit som nu alltså äntligen spelats in, 'Beautiful Sorta' är en stökig rocklåt som tillskillnad från många andra stökiga rocklåtar Ryan Adams tvingat på oss är helt befogad.

Objektivt sett borde 'Cold Roses' lova gott eftersom den låter bättre än vad Ryan låtit på hemskt länge och det är dessutom väldigt kul att höra honom göra alt.country igen. Men det är ändå 2000-talets bråkigaste Keith Richardskopia vi har att göra med och frågan är ändå om denna lysande platta inte bara försämrar chanserna för att det överhuvudtaget skall gå att lyssna på nästa…

Mathias Krusell - 9 maj 2005