RYAN ADAMS

Now That You're Gone/If I'm a Stranger

(Pax American)

2004

År 2000 blev Ryan Adams, den förre Whiskeytown-sångaren, stor kritikergunstling med sin mäktiga debut 'Heartbreaker'. Lovorden var av sådan karaktär att Ryan inte bara hamnade på årsbästalistor utan också nådde utanför musiktryckarkretsar och faktiskt gjorde intryck på en lite större massa.

När album nummer två, 'Gold', skulle släppas hösten 2001 så fanns det därför förväntningar från flera skilda håll och de hade nästan alla gemensamt att man hoppades på något stort.

'Gold' blev också Ryan Adams stora genombrott, där han kunde utnyttja sitt kulturella kapital till fullo och ockupera plats i fredagsbilagor och musikpress. Samtidigt så var musiken på 'Gold' melodistark och ganska lättillgänglig vilket ledde till att det kunde höras röster som buttert talade om gubbrock och blek MOR-rock. Denna framgångsaga blev dock efter Gold lite mindre spikrak och de rejäla problemen började hopa sig.

Situationen var nämligen sådan att Ryan Adams under åren 2000 och 2001 (och ända fram till idag) var otroligt produktiv och faktiskt gjorde betydligt mer än det som släpptes på skiva av Bloodshot Records och Lost Highway. Det börjades ryktas om skivor och inspelningar som Ryan Adams spelat in med sitt kompband Pinkhearts, om fler soloinspelningar från strax innan 'Heartbreaker' och ett helt album som på kort tid spelades in när Ryan var på besök i Stockholm.

Snart lovades det att de flesta av dessa inspelningar skulle släppas, kanske i en box på 4-5 album någon gång under 2002. Detta uteblev dock när det kom till kritan och fansen fick nöja sig med 'Demolition', ett spretigt hopplock av låtar från de olika inspelningarna. Anledningen till låtvalet på Demolition sägs vara att dessa låtar var favoriter hos en god vän till Ryan som senare dog i cancer. Skivan hade alltså ingen mer helhet än detta och slutresultatet blev en väldigt splittrad samling låtar. Pinkheartsarenarock i form av 'Starting to Hurt' och 'Gimme a Sign' blandades vilt och galet med sorgsna 'You Will Always Be The Same', från Stockholmalbumet ("The Swedish Sessions"), mästerverk som 'Hallelujah och Desire' från "48 Hours" (den enligt mig bästa av Ryans bootlegalbum) och dessutom 'Jesus (Don't Touch My Baby)' som inte liknar något annat Adams spelat in.

Var för sig så har alla de olika album som lånat till Demolition poänger och eget värde men i denna blandning blev det mesta skevt och svårsmält. Och det skulle bli värre. Under 2003 så blev det uppenbart att den utlovade boxen inte skulle komma ut, löftena hade brutits för många gånger för att någon skulle orka tro på dem längre (fortfarande då och då sägs att den ska komma "i början på nästa år, i limiterad upplaga…"). Det verkade som om skivbolaget Lost Highway var de som sa stopp och de skulle de även göra till Ryan Adams nya skiva, "Love Is Hell". Inspelad i New York (där med kompisen Jesse Malins band) och New Orleans så var 'Love Is Hell' en mörk, urban och dyster, väldigt dyster skiva. Lost Highway gillade den inte och vägrade släppa den, effekten blev att Ryan Adams istället gick amok på helt otroligt katastrofala 'Rock'n'Roll', en skiva som bara har en och en halv låt som faktiskt är nåt sånär lyssningsbara.

Singeln 'So Alive' och 'Anybody Wanna Take Me Home' (som från början var ämnad för Love Is Hell). När väl Rock'n'Roll spelats in och släppts så kom ändå 'Love Is Hell' ut, underligt uppdelad på två EPs som med onödiga "bonus tracks" ändå blev 9-10 låtar långa. Den blev dock bemött som ett bihang till 'Rock'n'Roll' och sågades därför av bara farten (speciellt i Sverige, i England var man inte lika blodtörstiga)

Nånstans här lessnade Ryan rejält och krävde att han skulle få starta sitt eget underbolag till Lost Highway, Pax American, där han själv skulle kunna släppa material i små vinylupplagor utan att någon från det stora bolaget lade sig i. Det lovades återigen att gammalt bootlegmaterial skulle släppas officiellt och det skulle dessutom gå fort, som sagt, ingen storbolagsbyråkrati att bråka med.

Sådär fort gick det väl aldrig men tillslut kom det två dubbel-sjutummare med tidigare officiellt outgivet material från bootlegalbumet kallad 'Exile on Franklin Street'. Material som i ärlighetens namn kanske mest är angeläget för de mest hängivna Ryan-fansen (som redan hört materialet eftersom nästan alla beryktade bootlegskivorna cirkulerar på nätet).

Nu har dock Pax American kommet med ett nytt släpp som är flera grader roligare! På en sjutummare släpper Ryan nämligen sina två första nyinspelade låtar på ett över ett år. Låtar som är lika starka som någonting från Heartbreaker och Gold.

Han verkar ha hittat ut på landet igen, är inte längre pinsamt vilse bland New Yorksinnekrogar och kändistjejer utan har har på sin senare turnéer spelat tillsammans med nycountrydrottningen Gillian Welch och hennes sångpartner David Rawlings (som i hög grad deltar på Heartbreaker. Ryan Adams är dock fortfarande ledsen och i inspelningarna finns det dystra, skruvade kvar från gravt underskattade 'Love Is Hell' (som i år också har återsläppt som ett album.). Singelns A-sida 'Now That You're Gone' pryds av svajiga stråkar. 'If I'm a Stranger' är lite folkigare men har samma dramatiska atmosfär som 'Dancing With The Women At The Bar' från Whiskeytowns 'Strangers Almenac'.

Ni som tyckte det var skönt att äntligen få avfärda den här överskattade Keith Richards posören när han släppte pinsamma Rock'n'Roll förra året, ni kommer nog inte ändra er uppfattning. Men vi som blev genuint besvikna och skulle älska om han kom tillbaka ur svackan, vi har fått något rejält att hoppas på!

Mathias Krusell - 31 december 2004