ANYWHEN

Opiates

(Clearspot/Border)

2001

När vi åkte pendeltåg berättade jag för min kompis att jag snöat in på en ny skiva, som var så skön och smäktande att jag blev alldeles tokig. Jag berättade om bandet Anywhen och deras filmiska drömmusik, och försökte beskriva det vackra omslaget, en skymningshimmel med knappt skönjbara molnstreck och en förortsskyline i ena hörnet kantat av en vinröd list i sidan. Det är ett fantastiskt omslag.
-Ja, det är väl ett svenskt band. De spelar pop, eller hur?

Han kunde inte ha mer fel. Detta var ju brittiskt, eller kanske ännu hellre amerikanskt. Musiken var genomarbetat och stilistiskt inom den amerikanska dramatiska slowmusiken, inte helt olikt Tindersticks med mera svulst, eller Jeff Buckley med mera ångest. Men jag visste att de låg på tyska Clearspot som har många kopplingar till brittiska artister av samma genre, och eftersom jag hade hittat flera musikaliska likheter med Coldplays melodiska låtstruktur tvekade jag ändå mellan USA och England. Inte minst det fantastiskt dystra men vackra omslaget talade ju sitt tydliga språk. Denna skiva och detta band kunde vara många saker, men absolut inte svenskt.
-Jaha, jag kanske tänker på något annat band, ursäktade sig min kompis och förskte genast byta samtalsämne till skidåkning i Sälen, fotbollslandskampen eller något annat svenskt.

Häromdagen fick jag be honom om ursäkt. Efter att ha läst pressreleasen till 'Opiates' fick jag nämligen reda på att Anywhen är ett synnerligen svenskt band, stationerat i Göteborg. För några år sedan gjorde de tydligen en del väsen av sig i medierna, som gillade deras rockiga powerpop. Detta har gått mig helt förbi, men det spelar nog ingen roll. Jag skulle ju inte ha förstått att det var samma band som spelat in denna skivan. Och på sätt och vis är det inte det heller. Enligt dem själva finns det gamla Anywhen inte längre. När de väl bestämt sig för att spela in en ny skiva efter den lyckade pop-debuten, så inleddes en lång process. De gjorde en upptäckt som så många band tyvärr ignorerar, vilket ofta resulterar i tråkiga musikaliska upprepringar: de insåg att de blivit äldre och förändrats. Förutsättningarna för att fortsätta i samma spår fanns inte längre.

Efter hand som inspelningarna fortskred insåg sångaren Thomas Feiner att det var han som mer och mer styrde musiken och drivkraften. De andra medlemmarnas intresse svalnade jämfört med Thomas. Därför beslöt han sig efter ett tag att flytta inspelningarna hem till sig själv. Det var antagligen där 'Opiates' formades till den känslosamma varelse som nu etsats in i mitt huvud, och det var nog där känslorna bakom de nakna texterna och den minst sagt passionerade sången fanns en gång i tiden fastän de fortfarande känns ytterst närvarande i mitt vardagsrum.

Jag är så otroligt imponerad av 'Opiates'. Den låter som filmmusik till en overkligt bra film om livet (En sann pastisch, jag vet, men det är faktiskt så det känns). Warszawas radiosymfoniska orkester har hjälpt till att lägga på helt makalöst varma och kalla strängar, som både lyfter fram och tonar ner det stora i musiken. Det är genomarbetat till perfektion, vilket ofta kan ses som något negativt eftersom det tenderar att slå hål på känslan. Men i det här fallet är det precis tvärtom, vilket både förvånar mig och får mina ögon att vätas.

Thomas Feiner är förutom en utmärkt låtskrivare en helt fantastisk sångare. Hans röst har så många lägen att jag tvivlade på att det verkligen var han som sjöng på alla spår. På 'The Siren Song' låter han som Jeff Buckley och Eddie Vedder samtidigt, på 'Dinah and the beautiful blue' som Nick Cave och Tom Waits, på 'Where's the night' som Coldplays Chris Martin och Buckley igen. Och allt funkar skitbra. Snacka om omfång.

Christoffer Kittel - 26 januari 2001